Genusindustrins löje och allvar

För många av de som är födda under framför allt 1960-,70- och -80-talen, har sarkasm och ironi varit en integral del av flera av de populärkulturella sfärerna, framför allt det som vanligen går under beteckningen humor. Om dessa företeelser kan vara svårgreppbara för en äldre person så ter sig förmodligen den sortens tvetydiga, intuitiva och absurda generationshumor som blev nästa steg, och inom ett svenskt sammanhang torgfördes av inte minst Killinggänget, men också Varanteatern och personerna bakom tv-serien Pentagon, som närmast esoterisk. Men inte bara de som är födda under 1900-talets första hälft utan exempelvis asiater i gemen tycks föredra andra slags skojfriskhet, till exempel snubbel- och äckelhumor, varför det även rör sig om ett kulturbundet fenomen. Min mor förstår i varje fall inte Spermaharens storhet.

I dag ser det i vissa avseenden rätt så annorlunda ut, inte minst hos den vänster som inte sällan låg bakom dessa innovationer. Om det allvarliga tidigare gjordes löjeväckande - och därtill ofta på ett roligt och finurligt sätt - så har det löjeväckande snarare numer gjorts allvarligt. På ett intellektuellt plan kan Andres Lokko och Jonas Inde troligen förstå det besynnerliga och lustifika i exempelvis genustrumpeter, men ideologiskt och etiskt torde det vara idel allvarliga miner hos de båda herrarna.

När man läser exempelvis den här artikeln slås man av den avsaknad av ironi och självdistans som genusideologin och antisexismens - en del av den senmoderna vänsterns så kallade ideologiska ekvivalenskedja för att uttrycka sig med fikonspråk - företrädare tycks besitta. Men riktigt så enkelt är det ändå inte, för vid första anblick ter det sig som gäck. I korta drag har "genusfotografen" Tomas Gunnarsson blivit intervjuad och får lov att berätta hur han förhåller sig till sambanden mellan kön, poser, stereotyper och foto. Så här uttrycker sig vederbörande:

Det grundläggande felet med att fota någon enligt en könsklyscha, oavsett om man har lånat sitt bildspråk från porren eller inte, är att man inte tar hänsyn till individens personlighet eller unika historia. Man vill bara pricka in ett stilideal. Och därigenom reducerar man subjektet till ett objekt.

Här kan man fråga sig om ett subjekt verkligen upphör att vara ett sådant bara för att individens unika personlighet försvinner i konsumtionsinriktad media, men i den mån det kan stämma så är det möjligen inte särdeles allvarligt. Varför man skall vara personlig i alla sammanhang frågar sig denne Gunnarsson heller inte. Annars kan man dock hålla med om att detta slags klichéartade poser, vars syfte är att ge sken av tilltalande fräschör, tål att i åtminstone förbifarten dissekeras. Problemet är när det blir, ironiskt nog, en del av marknaden, ett överideologiskt fenomen som påbördas omgivningen, helst hela samhället om företrädarna får bestämma. Vidare säger Gunnarsson:

Fotografer måste inse att de måste ha koll. Men genusmedvetenheten måste även finnas på redaktionerna, de som sätter ihop artiklarna och ansvarar för materialet som publiceras. Alla publikationer bör ha en bildpolicy angående genus – så att man inte råkar ut för en sån här skandal när genusfotografen kommer ridande!

Artikeln fortsätter:

Skandal är ordet. Inom loppet av några timmar blev fallet uppmärksammat av SVT, Sveriges Radio, Journalisten och Dagens Media samtidigt som blogginlägget spred sig som polio över sociala medier. Men inte utan mothugg. På Facebook startade någon en protestgrupp mot genusfotografen Tomas Gunnarsson som till dags dato har tolv medlemmar. Och på Flashback delade FunkyCatso, bland andra, med sig av sin synpunkt: ”Men usch vilken trist moralpanik! Louise är söt och det är väl klart som fan att hon uppskattar en fet sats i nyllet med jämna mellanrum.”

Två dagar efter att Tomas publicerade sitt uppmärksammade blogginlägg blir han kontaktad av marknadschefen för Arlanda Express. De ville be om ursäkt och meddela att de från och med nu ska bli mer kritiska i sina bildpubliceringar. Det enda Tomas reagerade på var att ursäkten var adresserad till honom. Inte till Louise Johansson.

Visst kan man ana en ganska explicit självironi, både i Gunnarssons utsagor och resten av texten, och vore detta ett marginellt fenomen så skulle även jag finna det tämligen underhållande. Men under ytan är det allvar, ty Gunnarsson är en del av en hydra, vars huvuden var för sig eller tillsammans, ger sig ut för att bekämpa såväl "rasism" som "sexism". Ja det sitter i dag - på universitet, tidnings- och tv-redaktioner, samt inom statligt- och därmed skattefinansierade verksamheter - människor en masse och tjänar sitt uppehälle på detta slags hyperpolitiserade skärskådningsprocesser. Om han, och företrädarna i gemen, innerst inne tror på detta särskilt mycket är i viss mån irrelevant eftersom det är funktionerna av deras verksamhet som är det väsentliga i sammanhanget.

Att det löjeväckande utåt sett tas på allvar gör att man i en viss mening måste ta detsamma på allvar. Men slutar man ta det på allvar så kan man sluta ta det på allvar eftersom dess existens bärs upp av det bakomliggande allvaret. Det rör sig om ett antal skenbara paradoxer.