Till att börja så känns det en smula tragiskt och bortkastat att viga sin tid åt "kampen mot rasism", inte minst som ungdom. Jag kan komma på minst tusen saker som jag hellre skulle göra eller ha gjort än detta, inte minst eftersom aktiviteterna går hand i hand med i allt väsentligt samhällsdestruktiva projekt som aldrig når vägs ände. Det handlar nämligen inte om att sträva efter att folk i gemen skall vara hyggliga mot medlemmar av olika slags minoriter som huserar i landet, utan om att de senare på sikt, ju förr desto bättre, skall utgöra majoriteten. Att det finns ekonomiska och karriärmässiga incitament bakom detta är jag givetvis helt införstådd med, men alla kan ju rimligen inte arbeta för vare sig Dagens Nyheter eller Expo. Trots att den är orimligt stor så måste kvoten med "antirasister" någon gång fyllas - kan man verkligen skriva ännu en bok om "Europas extremhöger" och få lägga ut texten i TV4:s morgonsoffa? Det ante mig om det inte skulle dyka upp ännu en fräsch uppstickare inom snar framtid. (Förslag på titel: Brun utan sol).
För att förflytta fokus till den aktuella texten så kan man också fråga sig om det går att göra karriär ens i mediokratins tidevarv när man skriver så här vimsigt. Sensmoralen är visserligen ganska enkel och vid det här laget välkänd - vita heteromän är "privilegierade" och har tolkningsföreträde framför HBTQAI-medlemmar och andra normavvikande individer och grupper, exempelvis "afrosvenskar". Författarna - Anton Landehag och Selma Gušić - menar dock på att "inkluderingen" av minoriteterna försvåras av att heteronormens företrädare inte tycker att man skall vara känslig, samt att alla inte får samma möjligheter att nå sin fulla potential. Mångfalden är en given styrka som inte tas till vara:
Ett samhälle som är öppet för alla dess deltagare är ett samhälle där människor har lika möjlighet att påverka och definiera sin roll och sina behov oavsett deras olika erfarenheter. Detta går dock djupare än representation i styrelserum eller maktens korridorer. Mångfald är inte ändamålet utan en förutsättning för ett hållbart samhälle. Ett inkluderande samhälle som uppmuntrar mångfald kan dra nytta av kompetensen som samhällets alla deltagare besitter.
I dagens svenska samhälle uppmuntras inte utveckling av en mångfald av tankar och individer som tillåts vara med och utforma välfärden i vårt land. Alltför många berättelser tystas ned och alltför många får aldrig chansen att utvecklas och nå sin fulla potential. Det finns alltför många lager av hindrande glastak.
Jag skall inte slå in öppna dörrar, men är det inte lite magstarkt till och med för en "antirasist" att hävda att "mångfald" - och det är inte minst etnisk och raslig sådan som åsyftas får man nog förmoda - är en "förutsättning för ett hållbart samhälle"? De flitigaste samhällsbyggarna är tvivelsutan etniskt homogena nationer i Europa, Nordamerika och Nordostasien. Att alla samhällets deltagare besitter nämnvärd kompetens torde också vara tveksamt eller är i alla fall något som jag har missat helt. Vidare skriver man mot slutet av artikeln:
Vår organisation, Ungdom Mot Rasism, är en del av det samhälle vi verkar inom och återspeglar de normer som är rådande i samhället i stort. Vi menar att varje organisation måste ta sin egen interna kamp och ifrågasätta och utmana den rådande organisationskulturen och de interna maktstrukturerna. Just detta gör vi genom projektet ”Jämställd antirasism”. Antirasismen är lika mycket en kamp utåt i samhället som en kamp inåt, där den egna personen och dess privilegier måste ifrågasättas.
Om det är något som behöver ifrågasättas så är det rimligen alla privilegier som de olika identitetspolitiska intressegrupperna och minoriteterna besitter. Och om det är någon som behöver vara introspektiv för en stund så är det den person som viger sitt liv åt att undergräva det egna folkets väl och ve, liksom den minoritetsmedlem som med alla tillåtna medel försöker revidera historien.
Behöver dekonstrueras
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar