Julius Evola - The Mystery of the Grail

Nomen nescio presenterar i dag en recension av den italienske traditionalisten Julius Evolas (1898-1974) mindre framträdande, men av vissa mycket uppskattade bok, The Mystery of the Grail: Initiation and Magic in the Quest for the Spirit (1995, initialt utgiven 1934).

Liksom i fallet med i stort sett samtliga böcker därefter, förutsätter det aktuella verket att läsaren är bekant med Evolas magnum opus Revolt Against the Modern World (1934), och det blir i viss mening ännu viktigare i detta fall eftersom delar av materialet inkluderades som appendix i den italienska utgåvan av denna. Några av de teman som är framträdande i huvudverket hjälper också till att förstå den övergripande världsåskådningen. Evola-kännaren T.H. Hansen har emellertid skivit ett förord som hjälper till att kontextualisera innehållet, och de inledande avsnitten av del ett fungerar som orienteringspunkter.

Evola är då liksom senare avog mot moderna förhållningssätt till historia och är bara delvis intresserad av verifierbara data så som det moderna sinnet uppfattar dem; två kortare avsnitt handlar om att frigöra sig från olika metodologiska fördomar. I stället presenterar han en så kallad traditionalistisk metod, som utgår från korrespondenser och analogier mellan det metahistoriska (transcendenta) och världsligt historiska (immanenta). Det är således en vertikal världsåskådning där det högre och osynliga (metahistoriska/transcendenta) avspeglas i det lägre och synliga (historiska/immanenta), och var - även om det har tett sig olika inom olika traditioner - så livet och människan uppfattades innan renässansperioden och upplysningstiden. Värlsåskådningen är parallellt med detta även horisontell, i den meningen att det även finns analogier mellan traditionsformer inom den synliga världen, vilket kan spåras och urskiljas genom inte minst språkliga jämförelser.

Denna metod och förhållningssätt - såväl den vertikala som den horisontella - har kritiserats av semiologen, populärhistorikern och romanförfattaren Umberto Eco, både i akademiska-, populärvetenskapliga- och romantexter. Den som har läst både René Guénon, Evola, och Eco-romaner som Rosens namn (1983), Foucaults pendel (1989) och Baudolino (2001) torde kunna iaktta den implicita, ofta raljanta, kritiken mot både Guénon och Evolas världsåskådningar - aversionen mot den senare har även politiska orsaker eftersom den agnostiske och explicit postmodernistiske Eco är medveten om att Evola har influerat många nyfascistiska rörelser, inte minst i hemlandet Italien. Liknande metodkritik har även riktats mot den rumänske religionsvetaren Mircea Eliade - 1900-talets förmodligen mest framträdande gestalt inom sitt gebit - som delvis utgick från detta slags perspektiv när han gjorde komparativa studier av olika religiösa traditioner. Evola och Eliade hade också korrespondens och influerade troligen varandra i viss grad.




En central aspekt i det aktuella verket är arketyper. Begreppet förstås emellertid på ett annat sätt än av C-G Jung, som enligt Evola fördunklade och förvrängde den verkliga innebörden av de suprahistoriska arketyperna, som kan "aktiveras" inom ramarna för olika (meta)historiska cykler. Ytterligare en viktig sak - som ofta understryks av författaren - är att Graal-myten har ett förkristet ursprung, och kan härledas till bland annat keltiska och iranska traditioner. Däremot förnekar Evola inte de kristna varianterna av myten, och knyter bland annat an till vissa passager i Dante Alighieris Divina Commedia. Evola ansåg att kristendomen enkom hade ett visst värde när den frigjorde sig från vissa huvudsakliga element och i stället närmade sig en förkristen, viril och hierarkisk tradition, varför vurmen för de norditalienska ghibellernas stöd för den romerske kejsaren blir förståelig. Evola belyser därvidlag de politisk-religiösa sambanden, symboliserade av ett evangeliskt motiv av två svärd, knutet till idéer som sedermera diskuterades i några av kapitlen i Men Among the Ruins (1953, 2002):

The inner decadence and finally the political collapse of the ancient Roman world represented the syncope of the attempt to shape the West according to the imperial symbol. The spread of Christianity, because of the particular type of dualism that it supported and because of its merely religious traditional character, rapidly led beyond the process of dissociation, up to the point at which, following the invasion of Nordic races, the medieval civilization developed and the symbol of the empire was resurrected. The holy Roman empire was both restauratio and continuatio, considering that its ultimate meaning - beyond any external appearance, compromise with contingent reality, and often limited awareness and various dignity of the individuals who represented its idea - was that of a renewal of the Roman movement toward an ecumenical "solar" synthesis. This renewal, as therefore destined to clash with the hegemonostic claims of the Church of Rome. In fact, the church of Rome could not acknowledge the Empire as a superior principle to that which she herself embodied; at her height, and in flagrant contradiction to her evangelical premises, she attempted to usurp the Empire's rights; thus arose the theocratic Guelphism.


En annan intressant aspekt är de sexualesoteriska avsnitten - ämnen som belyses mer ingående i Eros and the Mysteries of Love: The Metaphysics of Sex (1958, 1991) men som ägnas utrymme i vissa kapitel av det aktuella verket. Förhållandet mellan ära, begär, kyskhet och eros får här en djupare metafysisk innebörd, som rör sig bortom religiös moralism:

When considered a craving, or as an uncontrolled desire, the heroic eros is a danger. In this context chastity signifies control, limit, antititanic purity, overcoming of pride, and immaterial unshakability, rather than a moralistic and sexuphobic precept. There is a significant saying of Trevrizent to Percival: "There is only one thing that the Grail and its sexual virtues will never tolerate in you: countless desires."

Evolas klara prosa - som dock stundtals blir mer avancerad på grund av de talrika intertraditionella referenserna och symbolerna - är i vanlig ordning inte särskilt stilistiskt tilltalande när det gäller den här sortens esoteriska utläggningar, men undantag finns emellertid. Man kan nästan ana att italienaren blev närmast betagen av alla samband han fann genom sina textstudier:

There is an almost magical concordance of meanings among all these traditions, which are so removed from each other both in space and time.

För den som finner ämnet vara intressant rekommenderas, utöver ovannämnda Evola-verk, René Guénons The King of the World (Le Roi du Monde, 1927) och Dante Alighiers Divina Commedia - för den som till äventyrs är obekant med denna kanonklassiker. Ytterligare referenser till annat Graal-relaterat material står givetvis också att finna i The Mystery of the Grail. För den mer populärkulturellt orienterade kan Ecos romaner, de inte helt oävna äventyrsfilmerna Excalibur (1981) och King Arthur (2004), samt tv-spelet Devil May Cry (2001) i sin tur nämnas. Det ena behöver förstås inte utesluta det andra.


Relaterade blogginlägg
Julius Evola - Ride the Tiger
Umberto Eco i svensk tv