The Collector - som till att börja med rent bokstavligt anspelar på att protagonisten Frederick har som hobby att samla på fjärilar - handlar om en ganska ung solitär man som i sin brist på substans och mening i livet blir besatt av en vacker ung konststudent som brukar hålla till nära hans modesta arbetsplats. Efter en stunds introspektion brukar de flesta tvingas bli varse om att de har en del märkliga idéer för sig, och mildare former av stalking torde inte vara alltför sällsynt. Hos Frederick går det hela dock rejält överstyr. Efter att ha haft den olyckliga turen att vinna en större summa pengar på fotbollsstryktipset möjliggörs nämligen hans planer på att kidnappa den vackra Miranda. Han har därmed råd med både ett ensligt hus på landsbygden och allsköns mat och prylar för lång tid framöver, varav några han redan införskaffar innan de lömska planerna går i lås.
De cirka 120 första sidorna av romanen berättas ur Fredericks perspektiv, och man får följa hans både bräckliga och brokiga inre medan han tvingar sin fånge att lära känna honom mot sin vilja. Att det är något som inte står rätt till med Frederick är uppenbart men han är ingen seriemördarpsykopat, och på grund av sitt dåliga självförtroende och sin svendom vill/vågar han inte ens ligga med Miranda när hon erbjuder sig i hopp om att lättare kunna bli frisläppt; hon förhandlar sig tidigt, trots rymningsförsök, fram till att hon bara tänker stanna under ungefär en månads tid. Det finns givetvis många intressanta psykologiska aspekter att ta fasta på, bland annat antydan om att Frederick har ett slags latenta skuggsidor som av Miranda tros vara värre än denne ditintills uppvisat i berättelsen:
All right, you think I’m not normal keeping you here like this. Perhaps I’m not. But I can tell you there’d be a blooming lot more of this if people had the money and time to do it. (…)
‘Don’t look like that’, she said. ‘What I fear in you is something you don’t know is in you.’
What, I asked. I was still angry.
‘I don’t know. It’s lurking somewhere about in this house, this room, this situation, waiting to spring. In one way we’re on the same side against it.’
Känntecknande för Fredericks personlighet, så som den presenteras genom hans tankar, är också en vilja att rationalisera sina milt sagt moraliskt tvivelaktiga handlingar. Detta sker bland annat genom att skylla på Mirandas beteende - inte minst det misslyckade samlagsförsöket, ett obscent initiativ som delvis får honom att tappa respekten för henne - men också klasstillhörighet.
Det senare perspektivet är över huvud taget ett av verkets mest framträdande, och är dessutom mångbottnat. Fowles har ganska explicit, delvis med anknytning till aforismsamlingen Aristos (1964) som vidareutvecklar den sortens teman, påtalat det klassmässiga men också lämnat utrymme för reader's response. Bland annat problematiseras frågan gällande vad som kan ske när individer från lägre samhällsklasser - som ofta saknar både moral, intelligens och kreativitet - blir nyrika. Paradoxalt nog är den illitterate och tafatte Frederick en ganska oförmögen miljonär, och bortsett från några enstaka turträffar lyckas han inte köpa vare sig böcker eller kläder eller anrätta maträtter som den kultiverade Miranda uppskattar, än mindre inreda sitt hem. Dessa aspekter kan i sin tur kopplas till både meritokrati och habitus - det ekonomiska går visserligen inte sällan hand i hand med dessa saker, men det är betydligt mer raffinerade arv-och-miljö-samspel som ligger bakom skillnader mellan människor. Mentala skillnader som är svåra, ibland rentav omöjliga, att överbrygga:
She often went about how she hated class distinction, but she never took me in. It’s the way people speak that gives them away, not what they say. You only had to see her dainty ways to see how she was brought up. She wasn’t la-di-da, like many, but it was there all the same. You could see it when she got sarcastic and impatient with me because I couldn’t explain myself or I did things wrong. Stop thinking about class, she’d day, like a rich man telling a poor man to stop thinking about money.
I don’t hold it against her, she probably said and did some of the shocking things she did to show me she wasn’t really refined, but she was. When she was angry she could get up right on her high horse and come it over me with the best of them. There was always class between us.
Det har inom diverse senmoderna forskningsämnen förstås skrivits en hel del om denna välkända roman, bland annat den här intressanta masteruppsatsen som primärt erbjuder en hegeliansk läsning med fokus på olika tänkbara dialektiska processer (bland annat temat herre-slav) som äger rum mellan de två i huvudsak vitt skilda karaktärerna. Uppsatsförfattaren berör också mer i förbigående den ganska framträdande kapitalismkritiken, och att titeln kan ses som en anspelning på det snabbt framväxande konsumtionssamhällets föremålsfetischism. Utöver fjärilarna och alla de inköpta sakerna har också Frederick samlat på sig ett levande ting som han konsumerar på sitt säregna vis. En något mer banal men ändock tänkbart kompletterande tolkning är att den sköna Miranda är dennes finaste fjärilsfångst - kulmen på dennes fäbless för att fånga vackra organismer och krama livsgnistan ur dem.
Merparten av det övriga innehållet berättas i stället ur Mirandas perspektiv i dagboksform, vilket förstås är narratologiskt sett mycket fängslande(!). Man kan därvidlag fråga sig om vare sig Frederick eller Miranda är pålitliga berättare, men det finns ganska explicita bevis för att - såvida inte i stället Miranda av någon anledning har talat osanning om den saken - den förre har ljugit om antalet dagar som han har hållit henne bunden och inlåst i källaren.
Det fascinerande i denna del är inte minst variationen mellan lakoniska reflektioner och mer känslostormande textstycken. Miranda pendlar mellan att ge uttryck för smärre hopp och ren ångestladdad förtvivlan, och försöker bland annat slå sin mentalt och etiskt underlägsne, men fysiskt alltjämt överlägsne herre, med en yxa. Dessutom får man genom dagdrömmeri ta del av aspekter av Mirandas vanliga liv som gör henne till en personlighetsmässigt rikare karaktär, samt en del återgivelser av nattliga drömmar. Hennes återkommande reflektioner kring sitt stundtals något komplexa förhållande till Frederick, som hon kallar Caliban, manar till eftertanke:
It’s weird. Uncanny. But there is sort of a relationship between us. I make fun of him all the time, but he senses when I’m ‘soft’. When he can dig back and not make me angry. So we slip into teasing states that are almost friendly. It’s partly because I’m so lonely, it’s partly deliberate (I want to make him relax, both for his own good and so that one day he may make a mistake), and part cunning, and part charity. But there’s a mysterious fourth part I can’t define. It can’t be friendship, I loathe him. (...)
I can never cure. Because I’m his disease.
The Collector är en på många tänkbara plan briljant roman och mestadels också väldigt stilistiskt tilltalande. Rekommenderas mycket starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar