Johan Lundberg och multikultirasismen

När Axess chefredaktär Johan Lundberg inte agerar per ahlmarksk Israel-apologet tillika antisemitjägare - rykten gör gällande att han skall spela huvudrollen i Inglourious Basterds 2 - är han en ganska intressant och klarsynt debattör. Mest underhållande är kanske de tätt duggande angreppen på den dubbelmoraliska kulturvänsterns kommunismpanegyriker, men även i kulturfrågor har hans arbeten en viss relevans, inte minst de mer genomarbetade bidragen som återfinns i tidskriften.

Undertecknad har bland annat hyllat best of-Axess-antologin Under omprövning och nickat delvis instämmande åt essän "Kulturkonservativa kosmopoliter" som nyligen har aktualiserats i och med en debatt som fångats upp av Lundberg. Även om jag inte är renodlad liberal så gör förstås både common sense och forskning gällande att individer inte är predestinerade att bete sig och tycka på ett visst sätt, ej heller att de måste tycka och bete sig på ett visst sätt på basis av kulturell, religiös och/eller fenotypisk grupptillhörighet. Undertecknad är neo-darwinist och hymlar inte om genomsnittliga gruppskillnader men har alltid, i enlighet med just forskning och common sense, beskrivit dessa som uttryck för överlappning snarare än distinkt åtskillnad. Det är inte minst viktigt att behandla alla som en individ även om det förstås är lätt hänt att man har vissa förväntningar eller fördomar om människor som tillhör en viss grupp. Fördomar, i en viss mening, kan rentav vara fördelaktiga enligt Lundberg själv (Under omprövning, sidan 268), och lika lite som man kan förvänta sig att de flesta somaliska kvinnor resonerar som Ayaan Hirsi Ali kan aboriginer i gemen antas vara lika intellektuellt framstående som David Unaipon.

Motsatsen till detta liberalindividualistiska förhållningssätt återfinns i den så kallade multikulturalismen, som undertecknad har redogjort för i ett par inlägg. Dess företrädare betraktar individer som bärare av vissa föreställningar baserat på grupptillhörighet. Idéerna återfinns inom de delar av både yttervänstern och -högern som är kritiska mot universalism och upplysningstraditionen till förmån för olika slags partikularism (ideologiskt, statligt, rasligt, kulturellt, religiöst, etcetera). Etnicitetsprofessorn och tidigare Dagens Nyheter-kulturarbetaren Stefan Jonsson ger i sin essentialisering av individer som tillhör vissa grupper uttryck för vad man kan kalla multikultirasism, enligt Lundberg. Gissningsvis håller inte Jonsson riktigt med om kritiken, men tendenserna finns onekligen där i linje med de hudfärgsrelaterade förtryckshierarkier som bland andra Paul Gottfried har belyst i sitt verk Multiculturalism and the Politics of Guilt (2002).

Lundberg attackerar därvidlag också en icke närmare definierad extremhöger, som han betraktar som i regel intellektuellt torftig. Det är förvisso riktigt att en rätt liten del av exempelvis Flashbacks diskussioner når några djupare insikter i dessa frågor, men hos de som faktiskt har både tid och förmåga att belysa dessa spörsmål mer ingående återfinns en del intressanta texter. Jag tänker på exempelvis Oskoreis svar på det aktuella Axess-numrets tema och ett flertal alster av Jan Olof Bengtsson som belyser Claes G. Ryns högre kosmopolitism. Om det ändå inte duger så kan det också vara på sin plats att inse att de flesta obetalda nätskribenter - oavsett mängden akademiska meriter - inte har hur mycket tid som helst eller särskilt mycket tid alls till förfogande, allra minst att lägga på specifika ämnen som i ärlighetens namn är tämligen oviktiga i relation till mer brännande dito. "Constaninople is under siege and we're debating the gender of angels."

Att Jan Olof Bengtssons förtjänstfulla bloggande över huvud taget inte belyses av sådana som Lundberg beror för övrigt troligen på att den senare skäms lite över den intellektuellt torftiga och servila brasklappsdeklaration som låg ute på Axess hemsida under ett tag tidigare i år, och som sågades längs med fotknölarna av samme Bengtsson. Eller är han också en "högerextremist" som är "dåligt formulerad och saknar såväl intellektuell styrsel som relevanta historiska referenser"? Apropå att vara fastlåst i sociala, mentala och psykologiska kategorier så kan man förstås fråga sig vad det innebär att "vara" högerextremist. Det är en kategori som i regel används av illitterat kvällstidningspatrask som agerar avsändare för att skapa vissa sentiment hos illitterat kvällstidningspatrask som agerar mottagare, men i den mån begreppsinnebörden korresponderar med ett visst innehåll så vore det onekligen intressant att veta vad den semantisk-ontologiska korrespondensen verkligen innebär. Är det inte precis det som Lundberg ironiskt nog gör, nämligen påbördar och låser fast idéer på kognitivt och världsåskådningsmässigt föränderliga subjekt?

Åter till det mer specifika spörsmålet så kan man också fråga sig hur mycket nytt som den kulturkonservativa kosmopolitismen egentligen erbjuder. Föreställningar om ren essentialism kopplat till geografi och grupptillhörighet lever visserligen alltjämt kvar, men överlag är de flesta både ganska medvetna och obrydda om den ökade globaliseringens implikationer, såtillvida att de vet att europeiska och amerikanska ekonomi-, kultur- och styrelseformer har spridits till andra platser på jorden och inte har någonting emot det. Detta inlägg torde tala sitt tydliga språk men jag kan förstås bara tala för mig själv. Många människor, oavsett ideologisk beteckning, har en ganska avslappnad syn på ganska mycket och är helt enkelt tämligen liberala; att det sedan finns aktörer som väljer att kalla sig anti-liberala är upp till dem. Som motståndare till värderelativism kan jag visserligen inte se det som positivt att de sämre uttrycken för amerikanism importeras och sprids i det svenska samhället, men det betyder ingalunda att jag kan eller vill motverka individer som vill ta del av just den typen av fenomen på olika vis inom åtminstone den privata sfären. Det hänger förmodligen samman med de tanke- och ideologimässiga hybridiseringar som tenderar att äga rum under postmodernitetens tidevarv, något som faktiskt är intressant på riktigt och förmodligen ger många aha-upplevelser. Man kan och bör visserligen vara avog mot kosmopolitism, inte minst föreställningar om en världsregering och "världsmedborgarskap" - vilket jag ämnar återkomma till - men de flesta inser att den ökade globaliseringen i vissa avseenden bär med sig så många fördelar att man accepterar dess följdverkningar och att de inte riktigt går att stoppa i bland annat den meningen att vissa idéer sprids annorstädes och löser upp partikulära fenomen som har passerat sitt bäst-före-datum.

Ett rent faktafel har också letat sig in i Lundbergs text, nämligen att "högerextremister" i gemen skulle vara mot en paneuropeisk identitet. Har man läst den nya högerns tyngre namn - Alain de Benoist, Guillaume Faye eller Robert Steuckers för att nämna några - så inser man att deras idéer är både paneuropeiska och erbjuder förhållningssätt till globalisering och kosmopolitism som går utöver den rena multikulturalismen. Ytterst få nationalkonservativa, om man övergår till det lägret, är därtill mot reglerad inomeuropeisk invandring och transnationell handel. Poängen med den generella kritiken, och följaktligen förespråkandet av genuin nationalstatlig suveränitet som motvikt till destruktiva uppluckrandeprocesser, är att rätt många är avoga mot den överstatliga, byråkratiska teknokratinstitution som EU har visat sig innebära, inte att man är mot intereuropeiska utbyten i sig. Därtill är vissa inte heller så enfaldiga att de inte inser att detta slags transnationella regionalism bara är ett första steg mot det globaluniversalistiska samhälle som kan visa sig fullständigt omöjliggöra partikulär suveränitet och verklig frihet. Man behöver inte tala om New World Order för att inse att det finns många som förespråkar och eftersträvar den sortens styrelseformer. Bland annat de "kulturkonservativa kosmopoliterna" av allt att döma.


Relaterade blogginlägg
Den svenska kosmopolitismen som missriktat mindervärdeskomplex
Att förstå människan i ljuset av den kosmopolitiska eran
Demokrati i världen 2010
USA - en självupplevd exposé
Disinstallation som "hyperrealism"