Jimmy Baker gör bort sig

Få européer och kaukasier torde ha missat det faktum att Sveriges bidrag i Eurovision Song Contest vann. Då jag var krasslig låg jag för en gångs skull på tv-soffan och - hör och häpna - bevittnade delar av denna kosmopolitiska gycklarfest tillsammans med närstående, och kunde omgående konstatera att Loreen var bäst. Kvaliteten på detta spektakel är helt förbluffande låg, och de flesta bidrag är varken bra som uttryck för respektive inhemsk kultur eller internationella dansgolvshits som framförs på lingua franca. I den globaliseringsvurmande eran är det förstås det senare som dominerar.

Men det finns en annan aspekt som är mer delikat än låtkvaliteten. För självfallet fick de mentala plebejerna i etablissemanget vatten på sina små kvarnar i och med att Sveriges bidrag sjöngs av en kvinna med marockanskt påbrå - hon hade även med sig en exotisk herre som studsade och juckade lite i slutet, vilket självfallet gav xenofil krydda åt den välsmakande melting pot-anrättningen. Det som George Orwell i 1984 kallar dubbeltänk blir alltmer flagrant i dessa sammanhang. Etniska svenskar finns inte, men de är ändå rasister. Alla invandrare är svenskar när det går dåligt för invandrare, men de är invandrare och inte svenskar när det går bra för dem.

Men det stannar förstås inte vid detta, utan precis som i samband med när Frankrike vann fotbolls-VM så landar det i en pueril hyllning av mångkulturen i sin helhet - ett ovedersägligt bevis för att projektet har rotts i hamn. Ja, tänk om inte Zlatan Ibrahimovic eller Lorine Zineb Noka Talhaoui hade kommit till Svea rike. Inget klackmål mot Italien, ingen jordskredsseger i 2012 års upplaga av den transnationella melodifestivalen. Deras prestationer överglänser förstås med råge petitesser som överraskingssex. Precis som att lärare i den svenska skolan får räkna med att bli slagna så skall avkommorna till pilsnerfilmens kvinnliga prototyper få tåla sig ett tjuvnyp i någon buske av Utanförskapet. Men status quo-upprätthållarna tjänar förstås, återigen, på en infantil argumentation. Oavsett om de är dumma eller spelar dumma så är funktionen nämligen densamma.

En av de många som är eller har framställt sig som ganska enfaldig är den trinde moderatpolitikern Jimmy Baker. Så här skriver vederbörande i slutet av ett schlagerpanegyriskt inlägg på sin blogg:

Avslutningsvis: samtidigt som de flesta av oss kommer att njuta av kvällens färgsprakande melodifestival, heja på och hoppas på att Loreen och Sverige tar hem 1:a-platsen, så kan SD-trollen att sitta hemma i sin tråkiga och destruktiva ensamhet, knaprandes på ett tort knäckebröd med en sillbit, titta på en svart-vit pilsnerfilm och drömma sig tillbaka till det fattiga och lortiga Sverige som guskelov aldrig kommer att komma tillbaka!

Jag förstår att plebejer av detta slag finner evenemanget "färgsprakande". Är heller inte förvånad över att vederbörande stavar fel till knaprande, torrt och gudskelov. Inte heller blir jag storögd av det faktum att det enda han förmår att åstadkomma är den mest infantila möjliga straw man av invandringskritiker som nästan över huvud taget går att tänka sig. De som ofta hyllar detta slags hybridiserade lågkultur är nämligen illitterata och icke-belevade människor, som fascineras av glitter, grannlåt och globalisering (även när det är de sämre uttrycken det rör sig om). Såvida inte M-trollet trollar så kan vi nog sluta oss till att hans agerande kännetecknas av stultitia snarare än vertebraedeficit.