Byron Roth - The Perils of Diversity

The Perils of Diversity: Immigration and Human Nature (2010) är tillsammans med Steven Pinkers The Better Angels of our Nature (2011) en av de senaste årens viktigaste böcker inom alla kategorier. I tre tidigare inlägg har förstnämnda verk dels tipsats om och belysts mycket svepande, dels har diskussioner om kopplingarna mellan invandringskritik och neo-totalitära tendenser för att tysta sådant nämnts, dels har det något komplexa förhållandet mellan ras och klass behandlats i samband med en radiosänd intervju med Roth. I detta inlägg följer dock ett betydligt längre och mer genomarbetat referat av denna betydelsefulla utgåva.

Byron Mitchell Roth är namnet på en amerikansk professor emeritus i psykologi, tidigare aktiv vid Dowling College i New York. Hans person eller arbeten är åtminstone inte innan det aktuella verket särdeles uppmärksammade, men utgåvor som Prescription for Failure: Race Relations in the Age of Social Science (1994) och Decision Making: Its Logic and Practice (2002) har fått viss uppmärksamhet inom åtminstone akademiska kretsar. Dessa kan också köpas på konventionella svenska nätbokhandlare som Bokus och Adlibris för mindre angenäma summor. The Perils of Diveristy, utgiven av Washington Summit Publishers, som delvis specialiserar sig på Human Bio-Diversity-litteratur, kan än så länge dock bara införskaffas genom Arktos, Amazon och andra internationella nätbutiker.

Eftersom detta är en viktig och ganska omfattande bok - om man bortser från tomma sidor, ordindex, notavsnitt, och bibliografi så rör det sig om en cirka fyrahundrafemtiosidig textmassa - ämnar jag belysa valda delar av samtliga åtta kapitel. Urvalsprocesen tar hänsyn till ett antal saker, bland annat med avseende på vad jag tidigare har skrivit om boken och angränsande ämnen. En inte helt dum idé för den riktigt ambitiösa läsaren, som händelsevis inte har memorerat innehållet i mina anspråkslösa bloggalster, är att ta del av relaterade inlägg (se ovan och nedan) innan, efter, eller så att säga parallellt med att de läser recensionen, för att få en rikare bild av de ämnen och frågor som belyses. Överlag kommer det att röra sig om en del upprepningar eller snarare fördjupningar av vissa ämnen, liksom en del nya infallsvinklar som jag har funnit vara av stor relevans med avseende på inte minst den sits som Sverige och morgondagens svenskar befinner sig i. Samtidigt är detta inte enkom dyster och domedagsprofetisk, utan också stimulerande och mycket allmänbildande lektyr, något som förhoppningsvis synliggörs i min text. Hoppet för västvärlden är definitivt inte ute ännu, utan det går alltjämt att vända den negativa utvecklingen.

Ändå kan man inte ungå att bli en aning rörd när man läser det sista stycket av förordet och betänker det elände som aningslösa godhetsnarcissister - oavsett IQ-nivå - har ställt till med i värstvärlden under de senaste fyra-fem decennierna. Roth konstaterar resignerat:

I have dedicated this book to my grandchildren in recognition that they must deal with the consequences of the decisions made by those who came before. I hope they will not judge us harshly.






Chapter 1: Immigration and Human Differences
Det första kapitlet omfattar 61 sidor, och belyser både de olika problemställningarna och studiens övergripande innehåll på ett förtjänstfullt sätt. Inom ramarna för en ganska koncentrerad textmassa lyckas Roth ställa många viktiga frågor och även ge en del övertygande svar. Mycket av det han säger är, innan han ens börjar diskutera den biologiska mångfaldens följder särskilt ingående, knutet till vanlig common sense. I stället för att till exempel lägga ner både tid, energi och resurser på att "inkludera muslimer" så borde europeiska länder helt enkelt inte tillåta sharialagstiftning, ej heller inskränka yttrandefriheten för majoritetsbefolkningen (inklusive historierevisionister), utan i stället ställa krav på åtminstone strukturell anpassning för immigranter. Han betonar också det vansinniga i att vilja uppfostra sin befolkning, som bortsett från några få människor - och i ärlighetens namn också öststater som Ukraina och Ryssland - inte alls har någonting emot den Andres närvaro i sig. Människor vill däremot av en mängd rationella skäl ha en reglerad och rimlig invandringspolitik, vilket är något helt annat än rasism. I själva verket är det mer rimligt att anta att det är de nytillkomna, inte minst från icke-västliga kultursfärer, som behöver uppfostras med tanke på hur det tenderar att se ut i deras hemländer, för att inte tala om brottsstatistiken bland män inom vissa grupper.

Vidare diskuteras den ideologiska konvergensen mellan vänster och höger som har ägt rum under framför allt de senaste två-tre decennierna. Medan å ena sidan liberaler bryr sig föga om inhemsk kultur och känner att de i stället tillhör eller i varje fall har mer gemensamt med transnationella eliter, och därtill eventuellt kan dra nytta av billig arbetskraft, så strävar å andra sidan stora delar av vänstern efter att undergräva densamma, och ser folkgrupper från fattiga länder som proletariatet och majoritetsbefolkningen som borgerskapet. Mångkulturalism och multikulturalism är alltså en förgrening på marxismens ideologiska träd, menar Roth.

Undertecknad har belyst de komplexa kortsbefruktningarna mellan kapitalism och socialism, så som de har tagit sig uttryck efter 1990-talets början, i tidigare inlägg. Third Way Politics är så mycket mer än en pragmatisk hybrid mellan plan- och marknadsekonomi, och det finns på global nivå många oheliga allianser mellan figurer som George Soros och diverse kvasisocialistiska projekt, inte minst med avseende på mångkulturalism och massinvandring. Det pumpas årligen in miljarder i immigrationsprojekt och minoritetslobbygrupper, medan invandringskritiska partier och grupperingar ofta klassas som "främlingsfientliga" eller rentav "hatgrupper" om sådana som Southern Poverty Law Center får bestämma. Överlag kan man säga att många socialister har gett upp sin ekonomiska politik, medan den tidigare högern i stället har gett upp de sociala och kulturella frågorna till förmån för vänsterns idéer i dessa avseenden. De immigrations- och integrationsrelaterade konflikter som kan uppstå mellan dessa inte längre disparata läger handlar i stället om huruvida man skall uppmuntra multikulturalism eller assimilering. Roth påpekar att det mest störande är att dessa två förhållningssätt tas för givna, och att det med ytterst få undantag är någon som tar biologiska och psykologiska forskningsrön i beaktande:

While the above sketch is an oversimplification of both of these views, I believe it does reflect the essence of those positions. What is disturbing is that these positions are taken as self-evident by their advocates who seem uninterested in serious theoretical and empirical evidence that would support their view or provide guidance for its successful implementation.

Det är visserligen få nationalkonservativa partier som gör det heller, åtminstone utåt sett, men skillnaden är att de vill ha en konsekvent låg invandring, inte minst från icke-västliga kultursfärer.

Fokus är också - vilket är genomgående för samtliga kapitel - på förhållandena mellan ras, IQ och social stratifiering i övergripande drag, inte minst med avseende på den amerikanska situationen. I kapitel 1 kopplas detta mer explicit till politisk korrekthet, snarare än att förklaringsmodeller redogörs. Redan i detta skede kan man dock få en ganska god bild av hur både forskningsläget och det amerikanska samhället ter sig:

Perhaps the most troubling failure, at least to date, has been the failure to fully integrate the black descendants of African slaves into American society. While many black Americans have fully assimilated into the American middle or elite classes, a very large number continues to languish in underclass communities whose way of life is alien to most other Americans. Needless to say, this failure is one of the most disturbing problems confronting America and continues to trouble the nation four decades after the exclusion and subjugation of black Americans was repudiated in the Civil Rights Act of 1964, an act supported by a vast majority of Americans of European descent. (...)

Those who argue that genes play a role in human characteristics such as IQ, do not deny that environment is important or that genetically predisposed traits cannot be modified. The debate among scientists studying these issues concerns not whether environment can affect outcomes, but how much of those outcomes can be modified.

Roth tar även upp många av de pinsamma - medvetna eller icke - missförstånd som kännetecknar den politiskt korrekta diskursen, både bland lekmän och akademiker. I exempelvis islamapologeten Andreas Malms bok Hatet mot muslimer (2009) konstaterar denne att "raser inte finns" med triumferande övertoner. Vad denne troligen inte förstår - eller ger sken av att inte förstå - är att rasbegreppet mycket riktigt är något diffust och att det inte är någon seriös människa som heller förnekar det. Men att säga att det "inte finns raser" är som att säga att färgerna blå eller grön inte existerar bara för att de överlappar varandra i ett färgkontinuum. Liknande analogier återfinns beträffande bland annat ålder och socioekonomisk status. Det går inte att säga exakt när någon blir rik, fattig eller medelklass (eller för all del från att vara barn till att bli tonåring, eller från medelålders till gammal), men ändå är begreppskategorierna relevanta och speglar faktiska förhållanden. Skulle man byta ut ordet ras mot till exempel örngott så skulle det inte förändra någonting, utan det rör sig då endast om semantiskt hårklyveri eller eufemismer:

Equally bizarre is the claim that no group differences along racial lines can exist because race is not a meaningful scientific concept, but is merely a socially constructed one useful to dominant racial groups. Some have supported this claim with the assertion that human traits vary continuously and not discretely. For example skin colors varies continuously, and there are not sharp breaks in skin color when one examines the whole spectrum of human variation. This is, of course, correct, but wholly beside the point. Races are usually defined as populations originating in large geographic areas, and it was always known that intermediate populations existed, with intermediate characteristics. Furthermore, races are not defined by any one trait but rather by a constellation of characteristics that can be easily measured. When we look at different human beings, we may be very much aware of the continuous nature of traits, but can, nonetheless clearly make racial distinctions. Those distinctions are not merely subjective. Geneticists have found patterns of genetic markers that are virtually error-free in distinguishing individuals from different racial groups, as well as those with mixed racial background.

Vidare belyser Roth huvudsakliga förklaringar till aversionen mot att offentliggöra de obekväma forskningsrönen beträffande inte minst genomsnittliga, delvis genetiskt relaterade IQ-gruppskillnader. Många av dessa saker har belysts, bland andra av Elliott White i verket Genes, Brains, and Politics (1993) och Linda Gottfredson i hennes kommentar till J. Philippe Rushton och Arthur Jensens mycket övertygande översiktsartikel från 2005. Jag skall återkomma till några av dessa frågor i samband med att andra kapitel i boken diskuteras, men i själva verket har det varit och är alltjämt mer troligt att låg-IQ-grupper behandlar hög-IQ-grupper illa än tvärtom, åtminstone sett till 1900-talet och framåt. Först när dessa rön blir välkända kan mycket av motviljan och ressentimentet som ibland riktas mot européer (överallt), judar (överallt), kineser (Sydostasien), och indier (delar av Afrika) eventuellt minskas; och först då kan man även göra någonting bärkraftigt åt lägre IQ och dysgeniska trender. Men i stället lägger de amerikanska och europeiska etablissemangen locken på och gör även ofta sitt bästa för att motverka möjligheterna till vidare forskning inom neurovetenskap och humangenetik:

Why then are such arguments put forward? They are part of the general reluctance to admit any legitimacy to the notion of inherent group differences. The most common explanation for this reluctance is that knowledge of group differences is dangerous, that such knowledge can be used by dominant groups to deny opportunities to less favored groups. The gist of the argument appears to be that if one asserts that Americans of African descent, for instance, have lower IQs of than Americans of European descent, then one is therefore condoning the blanket denial of opportunities to black Americans. But the ugly motivation here is merely asserted; it is hardly a logical necessity. Is an honest scientific effort to explain the black-white education gap in genetic terms necessarily an indication of bias or a desire to deny opportunities to black individuals? Might it not, quite reasonably, be an effort to find ways to improve black performance? Is an attempt to understand different disease patterns among different ethnic and racial groups motivated by a desire to denigrate those groups? Yet exceptionally respected scholars have been so charged, when they have had the temerity to engage in such research. It is unreasonable to attribute motives in this way, especially when no other evidence is produced to bolster the charge of bigotry. These are ad hominem arguments that have no legitimacy whatsoever in scholarly discourse. (…)

While there has been a great deal of serious scientific work on group differences, the proponents of political correctness have managed to achieve a stronghold over honest discussion of this research. Some of the most incisive work in the social sciences ranging over a wide range of topics is placed off-limits and treated as heretical. Distinguished scholars such as Arthur Jensen, Linda Gottfredson, Richard Herrnstein, Charles Murray, and Richard Lynn have all been characterized as racist for their work in intelligence. Similarly demonized has been J. Philippe Rushton for his prolific work in group differences and ethnic conflict, Frank Salter for his work on ethnocentrism and Kevin MacDonald and Albert Lindemann for their groundbreaking work on anti-Semitism.

Det är kanske frapperande för en del att ashkenazijudiske Roth hyllar Kevin MacDonalds arbeten, men faktum är att vid sidan av hög genomsnitts-IQ och rigid arbetsetik (som diskuteras i kapitel 2 och 4, och än mer ingående i Richard Lynns bok The Chosen People som utkom något senare än det aktuella verket) så har antisemitism riktat mot europeiska och amerikanska judar berott på bland annat etnisk nepotism inom judiska grupper, och på senare år också rätt många inflytelserika judars vilja att påbörda massinvandring på inte minst europeiska länder. Skall dessa attityder på sikt upphöra eller i alla fall minska i omfattning måste dessa rön diskuteras på ett intellektuellt hederligt sätt, i stället för att demonisera sådana som MacDonald och Lindemann. Detsamma gäller förstås de "rasistiska" och "fascistiska" intelligensforskarna, vars arbeten endast uppmärksammas i media när någon har hittat någon, oftast mindre mindre viktig bristfällighet att anmärka på (som tydligen leder till att hela studier sågas, vilket aldrig skulle ha skett annars), eller att någon politiskt korrekt forskare rentav hånar arbetena, helt utan att ingående redogöra för vad som skulle vara undermåligt eller felaktigt med dessa.

Det är också en del som hävdar att exempelvis Richard Lynn ideologiskt sett är "högerextrem" och det kan kanske stämma, men faktum är att detta torde vara en följd av dennes forskning snarare än tvärtom. Noterbart är att neo-darwinister som Lynn, Roth eller Tatu Vanhanen aldrig har uttalat sig mot rasblandning i sig. Faktum är att så länge invandringen är låg, som i Finland, så är ingifte av minoriteter troligen ett effektivt sätt att skapa en mer sammanhållen befolkning, något som just Vanhanen har påpekat.


Chapter 2: Fundamental Principles of the Evolution of Social Behavior
I andra kapitlet redogörs mycket av den evolutionsbiologiska och humangenetiska forskning som har gjorts under det sena 1900-talet och blivit än mer raffinerad på senare år, och samtidigt styrkt många av de teorier som utarbetades av exempelvis Sir Ronald Fisher och senare - under 1960- och 70-talen - William Donald Hamilton. Delar av rönen anses som närmast ovedersägliga bevis och är i dag ganska okontroversiella, medan andra, särskilt när de överförs på vissa mänskliga förhållanden, orsakar smärre hysteri. Många slutsatser är också tentativa och ej klarlagda.

Roths översikt syftar dock inte i första hand till att diskutera hur dessa saker har bemötts i offentligheten utan kapitlet utgör snarast en evolutionär bakgrund till förhållandena i modern tid, vilka sedan belyses i senare kapitel. Läsare som är bekanta med dessa ämnen och de verk som refereras till känner sig förmodligen snabbt hemma med begrepp som r/K-strategi, genetic drift och inclusive fitness, medan mer obevandrade läsare får en hel del nytt, och bitvis mycket komplext, att lära sig. För att göra en lång historia kort så är människor genetiskt programmerade för att föredra människor av mer eller mindre samma genetiska sort, men dessa instinkter kan också minskas, särskilt i moderna samhällen och bland européer som överlag är mer kosmopolitiska och individualistiska än de flesta andra grupper (se Nisbett 2004). Nyckelordet är därvidlag kanske balans. Vill man förstå sambanden på allvar så är det dock viktigt att begripa åtminstone de centrala begreppens innebörder. Flera utläggningar är också allmänbildande, och kan syfta till att felaktigheter beträffande exempelvis in- och utavel försvinner från offentliga debatter:

Similarly, a debilitating or lethal recessive allele, if it does not curtail reproduction completely, may continue if it is linked to, and is compensated by, beneficial characteristics. The most famous such case is a recessive allele that, if it appears on only one chromosome, serves to protect against malaria, but if it appears on both chromosomes produces sickle-cell anemia. This allele is most common in tropical regions inhabited by malaria-spreading anopheles mosquitoes. In a similar light, recent research suggests that the high IQ of Eastern (Ashkenazi) Jews may be linked to recessive genes associated with inherited diseases common in that population. The idea here is that among Ashkenazi Jews, high IQ may, in the past, have conferred a significant reproductive advantage that enables genes that foster high IQ to remain in the population even if they, in some cases, have debilitating effects in a number of serious diseases common to this population. (…)

The practice, common among many human groups, of marrying first cousins does not appear to exact a high price in genetic disorders. First cousins share approximately one-eighth of their genes by virtue of having common grandparents. If one of those grandparents carries a lethal or severely debilitating recessive gene, it would, on average, express itself phenotypically in one-sixteenth, or 6.25 procent, of the offspring of marriages between first cousins. By contrast, such damaging effects would appear, as mentioned earlier, in fully twenty-five percent of the offspring of brother-sister pairings. In the case of first cousin marriage, however, the morbidity rate is sufficiently small that it would hardly be detectable, especially when embedded in the background noise of the high miscarriage and child mortality rates common in earlier times.

I korta drag kan man säga att de flesta folkgrupper inte behöver oroa sig för inavelns eventuella dysgeniska eller hoppas på i vissa avseenden potentiellt eugeniska effekter. Det finns rätt många partners att välja mellan utanför den närmaste släkten, och enbart en mycket enfaldig sorts människa tror att det är mer gynnsamt att skaffa barn med en väldigt avlägset besläktad individ eftersom syskon- och kusininavel kan ha negativa effekter.


Chapter 3: Technology, Social Structure, and Human Evolution
Kapitel tre är det som växlar mest mellan nutid och premodern tid, till exempel livet i jägar- och samlarsamhällen, och belyser sambanden mellan intelligensselektion och klimat och evolution, samt nuvarande uppmätta intelligensnivåer och -profiler bland olika populationer. Därvidlag hamnar förstås J. Philippe Rushtons magnum opus Race, Evolution, and Behavior (1995) och Richard Lynns Race Differences in Intelligence (2006) i blickfånget.

Dessutom belyses olika evolutionära teorier och deras respektive validitet. Det finns ingen konsensus beträffande de riktigt tidiga migrations- och följaktligen evolutionsmönstren, men det går ändå att säga en hel del om vad som inte är troligt. Ju närmare vi kommer nutid, desto mer träffsäkert kan också populationsgenetiker urskilja rimliga och orimliga samband. I korta drag kan man säga att de tidiga människorna, ända fram till för ungefär 20-30 000 år sedan, levde mycket enkla liv som inte skiljde sig alltför mycket från apors levernen:

The extraordinary planning and tool-making capacities of human beings, when compared to other primates, should not be underestimated, but neither should they blind us to the important similarities between humans and other primates. If we accept the estimate that truly human communities have existed for at most 200,000 years, we must acknowledge the reality that for the most of that time human beings did not distinguish themselves in socially or materially important ways, from the other primates. (…) The proverbial man on the Moon looking down on Earth some 30,000 years ago, would have found little marvel at in human existence. He would have noted an upright, highly communicative ape that, in the main, was not especially more successful than his more primitive cousins.

Mot slutet av kapitlet diskuteras även asociala beteenden och starka korrelationer mellan kriminalitet och IQ. En mycket nyanserad diskussion om det som olyckligtvis ibland kallas "krigargenen", MAOI, förs också. Predisposition är givetvis inte detsamma som predestination, och det finns mycket som ej är klarlagt i det avseendet.


Chapter 4: Cultural Change and Human Evolution
Kapitel 4 har stora beröringspunkter med det föregående, men belyser framför allt huruvida det har skett några märkbara genetiska förändringar under de senaste 5000 åren. Det är ett väldigt dynamiskt kapitel med intressanta växlingar mellan pre- och senmodern tid. Roth belyser exempelvis hur de sexuella mönstren såg ut i kejsardömet Kina kontra jägar- och samlarsamhällen. En viktig skillnad mellan pre- och senmodern tid är förstås att det är först på senare år som meritokratiska strukturer har kunnat växa fram, varpå vanliga människor - inte bara en väldigt snäv adel - har givits möjlighet att uttrycka sina inre genetiska kvaliteter. Ett analogt exempel är de högbegåvade afrikaner, ofta politiska och/eller ekonomiska ledare, som i regel beger sig till Europa för att utbilda sig - det blir svårt att uttrycka sig fenotypiskt när den omgivande miljön inte ger sådana möjligheter. Fastän Roth refererar till tidigare forskningsrön så torde han göra många, ganska unika insikter.

Viktiga är också de diskussioner som förs om demokrati, och då med anknytning till Aristoteles insikter i Politiken och Tatu Vanhanens unika forskning om sambanden mellan klimat, intelligens och demokratiseringsgrad. Jag har själv debatterat med och kritiserat vänsterliberalen Fredrik Segerfeldt (se också inlägget Migration och demokratisering nedan), och det beror inte minst på att han inte tar den mänskliga naturen i beaktande när han skriver sina migrationsfetischistiska texter:

Democracy seems the most practical and efficient form of political organization for the modern industrial state, but only if human talents are normally distributed in the populations. If population is divided into large classes of considerably different talent, democracy may be unable to gain a secure footing or may be lost.

The argument is bolstered by a recent and highly original work by Finnish Political Scientist, Tatu Vanhanen, outlined in his book, The Limits of Democratication. In a comprehensive analysis of 172 countries he found a strong and positive correlation between measures of the distribution of significant resources and democratization. In other words, in countries in which important economic resources are held by only a small percentage of the population, or are controlled by the state, as in Communist countries, democracy is rare. He furthermore demonstrated that the distribution of resources is highly correlated with average national intelligence, the major exceptions being Communist states, such as China and North Korea, and those still plagued with some of the negative vestiges of Communism, as are some in Eastern Europe. (…)

The results are perfectly consistent with Aristotle’s observation, and general historical experience, that democracies can thrive only in the presence of a substantial middle class. Industrialization, in promoting the growth of a large middle class in Europe and America, almost inadvertently also promoted democratization. A similar pattern appears to be occurring today in the industrializing countries of East Asia. However, since human beings differ markedly in their ability to acquire resources it is, according to Vanhanen, “probably never possible to achieve the same level and quality of democracy in all countries or regions of the world.”

Något senare i kapitlet anknyter Roth till Richard Lynns fenomenala bok The Global Bell Curve (2008), och belyser då det rasliga ressentiment som jag nämnde ovan, och även kort har belyst i mitt inlägg som berör ras och IQ mer specifikt. Roth belyser Yale-professorn Amy Chuas viktiga bok World on Fire: How Exporting Free Market Democracy Breeds Ethnic Hatred and Global Instability (2002) och konstaterar att även om den delvis är mycket insiktsfull så missar hon en hel del av målet när hon inte tar upp gruppmässiga genomsnittsintelligensskillnader. Liknande kritik riktas mot Robert Putnam. Hankineser utgör minoritetsgrupper som dominerar marknadsekonomiska sfärer i princip hela Sydostasien, och har stundtals utsatts för mycket grova övergrepp av majoritetsbefolkningen i inte minst Indonesien som en följd av missriktat ressentiment. Vore det då inte mer lämpligt att upplysa om vad framgångarna beror på?

It should be stressed that in all of these countries most of the Chinese inhabitants are hardly wealthy; many are middle class and often struggle to maintain their status. The point is that when looks at the upper tail of the bell burve, the Chinese, with a group average IQ of 105, will have many times individuals with extraordinary abilities than will those in the general population of Southeast Asia with a group IQ of 89, a full standard deviation lower than the Chinese. Of course, other factors may play a role in the economic success of the Chinese, but they would seem mainly to magnify the effects of the IQ disparities between the Chinese and the native groups.

Så här sammanfattar också Roth kapitlets övergripande slutsatser:

In summary, industrial societies, from the biological perspective, have too short a history to have had much impact on the evolution of human beings. The major biological effects of industrialization have been dramatic decreases in death rates, which give rise to explosive growth followed by a demographic transition where population stabilizes and then begins a gradual decline. Equally important has been the rise of a meritocracy which allows almost all genotypes that affect social success to be expressed phenotypically. This gives rise to social stratification very largely based in genetics. While this will not usually lead to social disharmony in monoracial societies, it could easily do so in multiracial societies where genetically advantageous traits are unevenly distributed among the various groups in society.



Chapter 5: Historic Patterns of Immigration to the United States
Detta utgör en översikt av USA:s migrationsmönster - både till och inom landet - från 1492 till 1965. Mycket av detta hör till allmänbildningen, men det är en ynnest att få allt samlat i ett kapitel. Dessutom belyses mindre välkända aspekter, och utöver rena historiska beskrivningar återfinns också viss analys - Roth nämner bland annat så kallade push, pull och transportation factors. Med det förstnämnda så avses exempelvis de småländska böndernas motvilliga migration som en följd av resursbrist i Sverige. Pull factors är invandring som ett land strävar efter att få - det ena behöver förstås inte utesluta det andra utan kan i vissa historiska skeden gå hand i hand - medan det sista syftar på möjligheterna till transport. Dessa begrepp är förstås centrala även i dagens migrationsdebatter.

De första seklen av USA:s unga historia kännetecknades nästan uteslutande av anglosaxiska bosättare (ofta kallade WASPs), särskilt från Storbritannien, men senare kom även många centraleuropéer, östeuropéer, ashkenazimjudar och asiater.

Roth belyser senare i kapitlet det tidiga 1900-talets rasism, och hur dessa idéer formades av fördomar (som i någon mån delvis senare visade sig vara korrekta men ännu oftare felaktiga, och nästan alltid byggde på spekulationer och pseudovetenskap) och tog sig uttryck i framför allt essentialisering av olika grupper. Asiater, särskilt kineser, förfördelades ofta både juridiskt och av det vita majoritetssamhällets medlemmar, och missriktade rasstereotyper var utbredda. En inflytelserik man i dessa avseendet var juristen och antropologen Madison Grant, vars idéer stod i strid med Franz Boas dito. Grant försökte få Boas avskedad från Columbia University, men i stället kom sistnämndes idéer att bli hävdvunna. Att Grants rasistiska idéer var felaktiga och delvis influerade Adolf Hitler betyder förstås inte att Boas miljödeterminism är korrekt. Båda hade fel - sanningen ligger snarare mellan, eller bortom, deras respektive "forskning".

En annan intressant insikt som Roth gör är att the Immigration Act of 1924 visserligen grundades på antisemitiska och antikatolska sentiment, men var åtminstone indirekt bra för de svarta amerikanerna:

However, the fact that the greatest advancement for blacks came during a lull in mass immigration suggests, though it does not prove, that blacks were major beneficaries of the restrictive Immigration Acts of the 1920s, and may well be disadvantaged, at least in part, by the substantial immigration that resumed after the 1965 Immigration Act.



Chapter 6: United States Immigration Since 1965
The Immigration Act of 1965 har haft betydelse för den stora inströmningen av framför allt mexikaner, latinamerikaner och diverse asiatiska grupper till landet, och fört med sig många spänningar, särskilt mellan blacks och Hispanics. Mellan 1929 och 1965 skedde ganska få förändringar, förutom att de immigrerade européerna var ganska få till antalet och mindre kvoter av kineser tilläts som en följd av diplomatisk-taktisk servilitet från USA:s sida. 1965 års bestämmelser innebar dock, både direkt och indirekt, att betydligt färre européer migrerade till USA, medan mexikaner, syd- och latinamerikaner, samt olika asiatgrupper blev avgjort fler. Detta delvis som en följd av anhöriginvandring, och de kosmopolitiska och filantropiska ideal som på gott och ont har spridits under de senaste fem decennierna. Eftersom de senare grupperna i gemen har betydligt större familjer och fler släktingar än de kvalificerade arbetskraftsinvandrarna, främst från Europa och Nordostasien och som därtill ofta återvänder till hemländerna, ökade inflödet av individer som skiljer sig markant från den europeiskättade majoritetsgruppen, som i nuläget närmast har smält ihop till en enda vit makrogrupp. Många judar betraktar sig, och blir betraktade av andra, också som en del av denna efter flera decenniers exogami.

Roth diskuterar olika lagparagrafer och statistik i minutiös detalj och går även in på 1990-talets bestämmelser. Återigen kan man fastslå att det är mycket fördelaktigt att ha detta material samlat på ett ställe om man vill fördjupa de specifika kunskaperna. Framför allt kritiserar han besynnerliga paragrafer som i praktiken både förfördelar lagliga immigranter (även Hispanics) och uppmuntrar till illegal invandring:

The Law has been widely attacked as incoherent and in contradiction of the elaborate procedures set up for legal immigration. Under those routine procedures a person had to apply for immigration in his native country, provide a sponsor under the family or work preference provisions, join a list of other approved applicants and then wait until the quota provisions for his country allowed him to immigrate. Given that many countries had large backlogs of applicants, the waiting period could be many years. Taking a hypothetical example, suppose a Mexican citizen had a brother who had immigrated to American and eventually acquired citizenship, under the normal procedures (for his brother to become U.S. citizen) before he could be sponsored by his brother and would then have to join the backlogged line of those who had applied before him. Practically speaking he might have to wait ten or more years, after his brother immigrated, to qualify for legal immigration.

Under 245(i), however, such a person could enter the United States without authorization as soon as his brother became a citizen and could then be granted 245(i) status that would allow him to settle in America immediately. If he were willing to risk the small likelihood of being detected and deported, he could even before his brother achieved citizenship, and wait until his brother did so. It is hard to imagine a more perverse incentive for illegal entry.

Denna inströmning av illegala invandrare visar sig också i olika resultatmätningar, och hänger i hög grad troligen samman med de intelligensskillnader som belystes i kapitel 3. Nordostasiater och selektivt migrerade indier (105) presterar överlägset bäst i matematik, följt av whites (100), Hispanics (89) och blacks (85). Vita är liksom ashkenazimjudar (110-115) dock något bättre i språk än asiater, vilket överensstämmer med respektive intelligensprofiler. Med tanke på den stora inströmningen och högre fertiliteten bland Hispanics så säger det sig självt att USA:s genomsnittsintelligensnivåer successivt sjunker, även om det går långsamt. Detta återkommer Roth till i avslutande kapitel 8.

Därefter diskuteras brottsstatistik och inkomstskillnader mellan olika rasgrupper. Exempelvis blir Hispanics ofta sammanblandade med non-Hispanic whites i register, och ett olyckligt exempel på det är den vid det här laget välkände mördaren George Zimmerman, som hade övervägande Hispanic-påbrå men också distinkt afrikanskt och europeiskt påbrå. Ett annat exempel är att myndigheter inte alltid skiljer på nordostasiater och sydostasiater, trots att det finns markanta genomsnittsskillnader i både IQ, inkomst och brottsbenägenhet - både i ursprungsländerna och USA. Det faktum att nordostasiater och indier, varav de allra flesta har immigrerat efter 1965, har lyckats så väl torde indikera att immigranter inte längre förfördelas genom diskriminering. Det skall till en alldeles särskild form av freudianskt färgad marxism för att kunna (bort)förklara dessa mönster, och fungerar på sin höjd som lindring av kognitiv dissonans hos "forskarna" och deras adepter.

Roth använder dock inte enkom biologiska argument, utan tar även upp andra aspekter. Exempelvis har slappa och multikulturalistiska attityder haft negativ inverkan på skolresultaten bland blacks och Hispanics och förhindrat strukturell assimilering in i det amerikanska samhället. Samtidigt är det viktigt att ha det andra kapitlets redogörelser i bakhuvudet, särskilt när man belyser sådant som etniskt och rasligt relaterad gängkriminalitet.



Chapter 7: European Immigration in the Post-War Era
Kapitel 7 är förstås mycket intressant och viktigt för oss européer, inte minst svenskar. Från att primärt ha vistats i äldre tid eller på andra sidan Atlanten så hamnar den europeiska nutiden i blickfånget. Roth beskriver migrationsmönstren post andra världskriget och framåt, och mycket är vid det här laget välkänt, fastän de flesta knappast kan delge mer exakta data på rak arm. Under cirka 30 års tid upplevde stora delar av Europa, särskilt de västliga, centrala och norra delarna, en industriell och följaktligen ekonomisk boom, och ganska stor draghjälp fick dessa länder av arbetskraftsinvandring från Syd- och Östeuropa, samt Turkiet och Nordafrika. Efter att denna fas mattades av behövdes emellertid inte längre dessa gästarbetare i samma utsträckning, men de flesta blev kvar som bidragstagare eller självförsörjande arbetare. Delar smälte in i majoritetsbefolkningarna medan andra hamnade i så kallat utanförskap. Ännu mer omfattande blev dock problemen på grund av den omfattande flykting-, asyl- och anhöriginvandring som tog fart och accelererade under 1990-talet i och med det marxistiskt färgade EU:s överstatliga beslutsfattande (även om detta förstås bara är en delförklaring - varje land har ett ganska stort handlingsutrymme). Sverige utgör förstås ett skräckexempel därvidlag, medan södra Europa är det som har mest problem med den illegala invandringen från Afrika. På grund av Schengen-avtalet kan som bekant illegala immigranter röra sig relativt fritt inom stora delar av Europa.

Roth belyser implikationerna av detta, och finner det bitvis komplext att redogöra för vederhäftiga data eftersom många länder inte för statistik över religiös tillhörighet och/eller etnicitet. Han har ändock lyckats urskilja tämligen omfattande material och drar ungefär motsvarande slutsatser som i fallet USA. Bilden är dock, i linje med verklighetens konturlösa beskaffenhet, komplex. Uppenbart är dock att det är svårt att både förebygga och utreda brott i många förorter i större europeiska städer, vilket inte sällan har att göra med aggressiva män, vare sig dessa är extrema muslimer eller gängmedlemmar. Hatbrotten mot judar - även om det sällan leder till grövre våldsbrott - är en följd av en stor ackumulering av muslimska män. Roth nämner vårt kära Malmö som ett exempel därvidlag. Han belyser även den oangenäma våldtäktsproblematiken, och belyser bland annat (väst)asiatiska och (nord)afrikanska invandrares - ofta muslimer - dubbla fräckhet:

Equally troubling is the growing problem of rape, especially gang rape by young Muslim men. The authorities also have downplayed this because it is so glaringly an indication of the failure of assimilation, especially with regard to European standards on the relations between the sexes. The rape of women charged with immorality is sanctioned in many Muslim societies, but it is altogether abhorrent to Europeans. These rapes can be broadly into two categories. On the one hand, there is rape of Muslim girls deemed immodest and too Europeanized by Muslim standards. On the other, there is the rape of European women by Muslim men who claim that European women, by their dress and demeanor, invite sexual predation. The first involves the importation of alien values into Europe while the second is a direct assault on the European way of life.

Vidare jämförs brottsstatistiska mönster inom USA och Europa. Politisk korrekthet är givetvis en viktig delförklaring till att rationella och pragmatiska polisiära metoder inte sällan har fått stryka på foten, trots att det finns substantiell forskning som indikerar hur man bör närma sig problemen. Först när stadens borg- och polismästare under 1990-talet började fokusera på högriskgrupper kunde kriminaliteten minskas i New York City. Det obehagliga med detta är att den politiska korrektheten indirekt är hälsovådlig, i värsta fall dödlig - journalister, politiska beslutsfattare och rådgivande akademiker vägrar ofta att säga och göra vad som krävs (trots att några av dem vet om det), och följderna är knappast positiva:

Cities in Europe are in the midst of rapidly rising crime rates due to major demographic changes and a concomitant failure to make the necessary adjustments in crime prevention strategies. Since these demographic changes are likely to continue and grow more pronounced as the immigrant population grows, Europeans can expect crime rates to rise until they modify their responses to crime. It is difficult to be sanguine in this matter, given the attitudes expressed by the overwhelmingly majority of European leaders and their academic advisers, who seem intent on denying the existence of ethnic differences in the propensity for antisocial behavior, no matter what the cost to European citizens.

Roth - notera att det är en man som har levt i New York City under stora delar av sitt liv och upplevt de värsta perioderna av eskalerande storstadskriminalitet - beskriver Sveriges övergripande urbana situation på följande vis:

Non-European immigrants in Sweden tend to be concentrated in the close-in suburbs of the three largest cities of Stockholm, Goteborg and Malmo. Because of their “precarious situation in the labor market,” people of Arab and African background are the “most disadvantaged groups in Swedish society.” Large proportions live in large-scale government housing developments, which, like most disadvantaged areas, are “places of anonymity, lack of security, low-quality standards, and transit, etc.” These projects were built in the 1960s and 1970s to deal with an anticipated housing shortage for native Swedes. The housing was in most cases better than existing housing at the time and the program was deemed a success. However, this was “rather shortlived”. The areas were quickly subjected to a stigmatization process, which today has taken on an ethnic dimension. As described in the previous section, many of these areas have become crime-ridden no-go zones for native Swedes.

Senare i kapitlet fortsätter Roth att belysa de muslimska befolkningarnas generella förhållningssätt till de europeiska värdnationerna. Han beskriver då inte islam som en monolit utan pekar specifikt på wahhabismen - vars företrädare avskyr sufism och västerländsk liberaldemokrati - som en drivande motor. Denna repulsiva oljesekt har spenderat inte mindre än 75 miljarder dollar (!) på global nivå med avsikt att sprida sina totalitära idéer, och lyckats ganska bra i delar av Sydostasien, Mellanöstern, Västasien och Europa. Nu är jag visserligen inte alltför förtjust i Per Gudmundson, men han gör ändå ett viktigt jobb när han belyser rekryteringsprocesser i "svenska" moskéer. Paradoxalt nog är även tidigare islamisten Mohamed Omar en viktig aktör därvidlag. Hans (anti-)wahhabitiska kunnande är mycket omfattande, and if people could look beyond their poky little vantage points - för att citera Steven Pinker ur sitt sammanhang - så skulle fler läsa dennes allmänbildande texter.

Mot slutet av kapitlet tas diskrepansen mellan de politiska beslutsfattarna och folkets åsikter upp, och hur etablissemangsföreträdare feltolkar undersökningsdata. Att nästan alla medborgare inte är mot immigration eller immigranter per se vantolkar man som att det är fritt fram att fortsätta med massinvandring. De flesta vill, som sades i samband med kapitel 1, i regel ha en liten och reglerad invandring. En nyanserad bild av verkligheten väljer man att göra svartvit. Roth kritiserar de europeiska "eliterna" mycket hårt för deras verklighets- och vetenskapsfientliga, samt anti-vita arvskuldstänkande attityder.



Chapter 8: Immigration and the Future of the West
Sista kapitlet återknyter Roth till vad som har sagts ditintills, men belyser också troliga framtidsutvecklingsprocesser. Han förutspår, delvis med anknytning till insikter gjorda av ovannämnda Chua, Pat Buchanan och Samuel Huntington, att etniska och rasliga konflikter kan komma att uppstå. Situationen kan bli komplex eftersom Hispanics som ackumuleras i vissa delstater blir en allt större maktfaktor. Vissa av dem ser sig som vita, men många kommer också - delvis med hjälp av "filantropisk" extern finansiering - uppleva sig förfördelade och kräva affirmative action när de inser att europeiskättade, judar och vissa asiatiska grupper i genomsnitt presterar mycket bättre i det meritokratiska samhället. Det slutar troligen med att vita blir partiellt drabbade genom do goodism-kvotering. Intelligenssänkningen - parallellt med att Kina och Indien utvecklas, vilket för övrigt leder till en viss IQ-boost bland många tidigare fattiga indier - får också till följd att USA successivt får allt svårare att konkurrera med dessa länder. Ett sammanhängande problem med USA:s "konservativa" sfärer är att de lägger ned kraft och pengar på destruktiva nykoloniala projekt i stället för att fokusera på sina egna invånares situation. När det nu står klart att neo-konservative nickedockan Mitt Romney företräder Republikanska partiet i nästa presidentval blir Roths analys än mer olycksbådande därvidlag.

Roth betraktar Europas framtid ännu mer dystert givet de demografiska och realpolitiska trender som går att urskilja. Hans både inrikes- och utrikespolitiska analyser, som hänger intimt samman, är starkt färgade av Samuel Huntingtons ömsom hyllade ömsom hatade The Clash of Civilizations (1996). De islamkritiska styckena har därvidlag vissa brister - Steven Pinker poängterar i The Better Angels of our Nature (2011) att få politiska filosofer och statsvetare tar Huntingtons teser på alltför stort allvar - men skall inte avvisas helt. Särskilt blandningen mellan wahhabitisk export och ressentiment från muslimska män som upplever att de blir diskriminerade i det nya landet (när de i själva verket ofta saknar erforderlig intelligens för att tilldelas toppjobb) kan bli sprängkraftig. Dessa undergrävandeprocesser understödjs förstås också av den anti-västerländska och nihilistiska mångkulturalism som vänsterliberaler och marxister tenderar att propagera för i olika omfattning. Ironiskt nog riskerar detta att skapa en grogrund för nyfascism.

I korthet kan man också nämna att Roth pekar ut fruktbara strategier för att hjälpa det sub-sahariska Afrika ekonomiskt och parallellt med detta boosta befolkningarnas IQ till åtminstone 80 genomsnittspoäng. Han ser Kina - världens supermakt för lång tid framöver - som en potentiell samarbetspartner därvidlag.

För att sammanfatta lite av bokens essens är detta stycke särskilt relevant:

A primary thesis of this book is that human societies are primarily the product of their genetic nature of human beings who make them up. In this view, contrary to the one prevailing today in the social sciences, the human element is far more important than the physical or ecological conditions confronting societies. Put another way, a people living in an environment rich in natural resources may not be able to exploit these resources if they lack the human capital to do so. On the other hand, societies with greater human capital can prosper in places with only meager natural resources. An important element of this thesis is the recognition that culture-gene interaction is a two-way street; genes affect cultures, but cultures, in turn, affect genes. It is important, however, to recognize that the effect of genes on culture is likely to operate quite quickly, while the effects of culture on genes require a much longer time to take place. In other words, changes in the demographic makeup of a population will have almost immediate effects, whereas the evolutionary impact of a society on its inhabitants will take centuries, at the least, to take effect. From this rather simple, and to some extent rather self-evident thesis, it follows that current immigration patterns are likely to change quite quickly the societies to which immigrants come. The nature of these changes is likely to be wide-ranging and is, without exaggeration, of world-historical significance that will affect future generations for centuries to come.

The Perils of Diversity är en mycket läsvärd och substantiell bok, som jag synnerligen starkt rekommenderar till alla tänkbara läsare. Problemet är att den så vitt jag känner till enbart har hyllats av redan frälsta individer - Richard Lynn (Alternative Right), F. Roger Devlin (American Renaissance), Fjordman (Gates of Vienna), Ole Jørgen Anfindsen (Honest Thinking), och Steve Sailer (VDare). Betydligt viktigare är att någon inom det svenska etablissemanget med i alla fall ett uns av ryggrad och självrespekt ser till att läsa och uppmärksamma denna närmast obeskrivbart viktiga bok. Tills vidare får vi därför upprepa det ominösa kinesiska ordspråk som Lynn avslutade sin bokrecension med:

May you live in interesting times.




Relaterade blogginlägg
Ras och IQ - ett försök till sammanfattning
Mitt inlägg i skoldebatten
Helmuth Nyborg, Lynns Cold Winter Theory och Sveriges dysgenesis
Imaginära respektive reella utjämningsprocesser
Benigna cirklar eller schlaraffenland?
Migration och demokratisering
Japaner - tidig historia och genetiskt ursprung
Charles Murray - Coming Apart
Demografidebattens syntax error