Animal Kingdom och Snowtown

På grund av sin relativa rikedom, sitt mestadels varma klimat och tillbakalutade livshållning framstår Australien som ett smärre paradis, ett Oceaniens svar på Kalifornien. Det är åtminstone den uppfattning man kan få efter vistelse på dess uppsluppna östkust.

Men liksom länder som till exempel Japan och Sverige har sina beskärda delar av problem fungerar inte Australien friktionsfritt, långtifrån. Aboriginernas livsöden är mestadels tragiska, och i dag brottas landet med mångkulturalismens många aber.

Det finns också en något oskarp underklass inom den vita majoritetsbefolkningen, vars medlemmar visserligen har det materiellt sett bättre ställt än motsvarande grupper i fattigare länder, men som likväl har en vardag präglad av denna stratas typiska symtom: kriminalitet, missbruk och övergrepp. I Animal Kingdom (2010) får man följa den unge Joshua som inte oväntat mister sin mor, och därefter flyttar in hos sin farmor, som är mor till tre tungt kriminella söner. Polisen, som ständigt övervakar den i Melbourne famösa familjen, skjuter dock efterhand två av sönerna och den timide Joshua kan inte undgå att bli involverad i händelserna. Både han och hans flickvän utsätts för fara när polisen, inte minst den mer sympatiske Nathan Leckie (Guy Pearce), pressar honom på information om ett mord, och Joshua blir därefter anklagad för att ha tjallat av en av sina känslomässigt avtrubbade släktingar.

Animal Kingdom är en välgjord thriller i grå toner, och vars karaktärer gestaltas av bra skådespelare, och vars innehåll relateras till simplistiska men intressanta teman. Exempelvis framstår de kriminella sönernas mamma tillika Joshuas farmor som ett slags matriark, men hon är också beroende av en alfahanne, en flockledare i familjen, som handlingskraftigt kan styra utvecklingen i nödvändig riktning. Därför finns det onekligen en, som titeln oförblommerat antyder, socialdarwinistisk aspekt i det avseendet. Klart sevärd om än inte något mästerverk.





Medan Animal Kingdom är fiktiv så är Snowtown (2011) baserat på verkliga händelser, mer precist de så kallade Snowtown-morden, som ägde rum under större delen av 1990-talet i södra Australien. Sammanlagt fann polisen i slutändan tolv kroppar, och de flesta hade placerats i tunnor. Huruvida man som tittare har bekantat sig en aning med dessa händelser innan man ser filmen har viss betydelse för hur man uppfattar den utåtagerande John Bunting (skickligt spelad av Dennis Henshall). Kanske är det också så att filmmanuset har lagt till mer inslag som gör dennes handlingar något mer förståeliga, till exempel att en påkommen pedofil i grannhuset trakasseras, eller att den perverse brodern Troy blir mördad (även om detta inte nödvändigtvis står i proportion till dennes, visserligen vidriga, beteenden).

Mina faktakunskaper om det aktuella fallet är väldigt översiktliga men den riktige Bunting tycks ha varit än mer manipulativ och mindre benägen att endast ge sig på individer som bevisligen varit skyldiga till något slags sexövergrepp. I takt med att det suggestiva slutet närmar sig förstår man dock att pedofilmönstret inte är entydigt och att den mordiske Bunting inte följer någon vattentät kodex. I själva verket tycks företaget delvis vara ett sätt att legitimera de sinistra sidorna hos denne.

Snowtown är till helheten en mycket välgjord dramathriller som målar upp en gråsvart bild av denna specifika del av Australien. En del där övergrepp och misär är utbrett, och där solskenstillvaron inte existerar. Har man uppskattat filmer som Kids och Fish tank så är detta ett givet tips.

Fyra påståenden om Husbyupploppen

De senaste dagarna har Stockholmsförorten Husby, och vissa andra förorter i regionen - däribland Tensta, Norsborg och Jakobsberg - drabbats av upplopp i vilka våld och vandalism har gjort sig gällande. Dessa liknar på flera sätt det tumult som har ägt rum i franska banlieus under det unga 2000-talet och i England i förfjol, men har inte varit riktigt lika omfattande och allvarliga, åtminstone än så länge. Likväl är händelserna tillräckligt uppseendeväckande för att rendera några reflektioner. Mitt angreppssätt för att översiktligt beskriva och förklara vissa aspekter av företeelserna i fråga, är att framföra ett antal relevanta och välunderbyggda påståenden. Mer grundläggande information har jag erhållit från Dn.se, Friatider.se och Svt.se (text-tv).


1. Anekdotisk bevisföring är underordnad substantiell forskning
Delar av den efterföljande debatten och metadebatten har kommit att handla om huruvida man över huvud taget har rätt uttala sig om händelserna, och detta på basis av om man har bott i och/eller brukar bevista kriminellt belastade förorter eller inte. Som jag har förkunnat tidigare så är anekdotisk bevisföring relevant men likväl underordnat välunderbyggd forskning. Det faktum att Nomen nescio just nu lever ett stabilt medelklassliv, och överlag har vuxit upp under trygga medelklassförhållanden, att densamme under kortare perioder har bott i tämligen kriminellt belastade bostadsområden, samt bevistat mycket farliga platser efter mörkrets inbrott i betydligt läskigare länder än Sverige, har emellertid föga att göra med dennes förmåga att uttala sig om händelserna i fråga. Problemet är i vanlig ordning att de flesta som uttalar sig, oavsett postnummer och lönenivåer, är obildade, lata och korkade och följaktligen enkom förmår att haspla ur sig plattityder och klichéer.

Nota bene: visserligen är de boendes perspektiv - både vandaler och icke-vandaler, och de senare utgör merparten av invånarna i de berörda förorterna - väldigt relevanta i sammanhanget, men även dessa står sig slätt jämte substantiell forskning. Detta leder oss in på nästa punkt.


2. Upploppen beror troligen delvis på relativ men däremot inte absolut fattigdom
De internationellt erkända kriminologerna Lee Ellis och Anthony Walsh, vilka använder sig av en mängd fruktbara teoretiska och empiriska angreppssätt i sin forskning, redogör i sitt verk, Criminology: A Global Perspective (2000), för att fattigdom per se inte är en säker indikator på höga kriminalitetsnivåer. Däremot finns det en stark positiv korrelation mellan ekonomisk ojämlikhet och så kallad relativ fattigdom, och höga kriminalitetsnivåer. Oavsett vad man tycker om det ur en moralisk synvinkel - det är likväl fel att bränna bilar, förstöra för lokalborna, och vara otacksam mot svenska skattebetalare - så är det ett vetenskapligt faktum.

Lösningen är emellertid inte att fylla på de relativt fattiga förorterna med ännu fler individer och grupper, vars närvaro leder till att den relativa fattigdomen ökar ytterligare. Den absoluta fattigdomen är förstås nästintill obefintlig.


3. Masspsykologi torde vara en bättre förklaringsmodell än intelligens och impulskontroll
Nomen nescio har genom biopsykologisk forskning, sammanställd av bland andra Arthur Jensen, Richard Lynn, J. Philippe Rushton och Byron M. Roth, belyst det faktum att individer och grupper skiljer sig åt när det gäller intelligens och eventuellt även impulskontroll. Det finns både direkta och mer indirekta samband mellan intelligens och kriminalitet [1], men i nuläget vet vi ingenting om de aktuella våldsverkarnas intelligensnivåer - dessa kan man, på sin höjd, bara ana sig till.

Och oavsett ovanstående så torde denna typ av beteenden vara mer relaterade till masspsykologi av det slag som Gustave Le Bon redogör för i The Crowd än ovannämnda faktorer. Med det implicerar jag inte att det "kunde ha varit vem som helst", utan att människor i grupp kan bete sig så här i specifika situationer och sammanhang som triggar igång ett visst slags latenta potentialer.


4. Polisens brist på adekvat handlingskraft äventyrar icke-vandalers negativa fri- och rättigheter
Ve de kvasijakobiner som tar dessa vandaler i försvar eller åtminstone inte vill stävja deras framfart. Detta eftersom våldsverkarnas frihet är någon annan människas ofrihet, mer precist de boende i dessa områden. För att uttrycka det på ett annat sätt så underordnas de senares negativa fri- och rättigheter. Sålunda bör vandalerna snarast utsättas för inkapacitering.

För kvalificerade politisk-filosofiska reflektioner om detta slags företeelser rekommenderas Edmund Burke, Vilfredo Pareto och Isaiah Berlin.






[1] Gottfredson, Linda. (1997b). "Why g Matters: The Complexity of Everyday Life". Intelligence, nummer 24:1, sidorna 79-132. Gottfredson, Linda. (2004). "Social Consequences of Group Differences in Cognitive Ability". Gordon, Robert A. (1997). "Everyday Life as an Intelligence Test: Effects of Intelligence and Intelligence Context". Intelligence, nummer 24:1, sidorna 203-320. Herrnstein, Richard. Murray, Charles. (1994). The Bell Curve: Intelligence and Class Structure in American Life. Jensen, Arthur R. (1998). The g Factor: The Science of Mental Ability. Lynn, Richard. (1996). Dysgenics: Genetic Deterioration in Modern Populations. Lynn, Richard. (2008). The Global Bell Curve: Race, IQ, and Inequality Worldwide. Rindermann, Heiner. Sailer, Michael. Thompson, James. (2009). "The Impact of Smart Fractions, Cognitive Ability of Politicians and Average Competence of Peoples on Social Development". Talent, Development & Excellence, volym 1, nummer 1, sidorna 3-25. Roth, Byron M. (2010). The Perils of Diversity: Immigration and Human Nature. Rushton, J. Philippe. (1995). Race, Evolution, and Behavior: A Life History Perspective.

Ett förslag till blandetisk position

Denna bloggs övergripande inriktning är politisk synkretism (syncretic politics), vilket innebär ett försök att sammanföra det jag uppfattar som de bästa elementen från olika ideologier och tankesystem, liksom naturvetenskap, samhällsvetenskap, humaniora etcetera. Med det menas inte ett intuitivt och godtyckligt hopkok utan det kan snarast liknas vid ett komplext byggnadsverk, som fordrar olika slags material och perspektiv för att det skall kunna utgöra något imponerande och bärkraftigt. I stället för att förlita sig på en arkitekts skisser så tar jag hjälp av många sådana, och vägleds också av respektive tänkare och idébygges begränsningar.

Politik - vare sig i teori eller praktik - kan dock inte existera på ett rimligt och önskvärt sätt utan etiska riktlinjer, och den naturliga följden av det ovannämnda förhållningssättet är blandetik. Detta inlägg har som mål att med hjälp av ett antal olika tänkare och perspektiv skissera en både beskrivande och mer normerande blandetik.

Inom modern etik, förstått mer som en vetenskap (praktisk filosofi), talar man om tre huvudsakliga nivåer: metaetik, normativ etik och tillämpad etik. Metaetik fokuserar på om sådant som rätt och fel, och godhet och ondska, över huvud taget finns, och vad en utsaga som exempelvis "det är gott att hjälpa sina medmänniskor" kan innebära. Metaetik befinner sig nära mer analytisk filosofi, särskilt värdeteori, men också språkfilosofi och semantik. Normativ etik behandlar vad som är rätt och fel, gott och ont etcetera, och söker redogöra för olika teorier och förhållningssätt till inte minst "rätt handlande". Detta kan i sin tur vägleda en i konkreta situationer och sammanhang, då etiken tillämpas. Den tillämpade etiken kan i sin tur - i en mer systematiserad form - delas upp i en mängd olika delområden, till exempel affärsetik, djuretik och medicinsk etik.





Gränserna mellan dessa tre nivåer är visserligen något oskarpa men jag fokuserar primärt på normativ etik. Jag gör inga ansatser till att försöka tillämpa den föreslagna positionen, och inte heller några försök till att uttala mig om huruvida rätt och fel, och gott och ont verkligen finns. Däremot utgår jag från ett slags metaetisk position som kan kallas antropocentrisk biocentrism. Det innebär att jag dels inser att livsförutsättningar är grunden för mänskligt liv, dels att jag är medveten om vilka den materialistiska antropocentrismens följder i vår värld dessvärre är, men att jag ändå utgår från människans väl och ve i första hand - så länge inte förutsättningen för (mänskligt) liv är direkt hotad. Biocentrism [1] - som ofta kan knytas till miljöetik - innebär i regel att man anser att livsformer i allmänhet, till exempel djur- och växtarter, har ett egenvärde (Tännsjö 2005; Nolt 2009; Emmenegger & Tschentscher 1994; Dalille 2011; Næss & Sessions 1984). Jag gör dock tills vidare inga generella ställningstaganden om djur och växters egenvärde eller intrinsikala värde, mer än att jag anser att djur- och växtarter i allmänhet - än mer hela ekosystem - är viktiga och värdefulla, och att djurs lidande, trots att det är underordnat mänskligt lidande, generellt bör undvikas. Denna utgångspunkt blir förhoppningsvis också något mer förståelig efter mina fortsatta utläggningar.

I On genetic Interests (2007) argumenterar den australiensiske humanetologen Frank Salter för att genetiska intressen och följaktligen etiska överväganden kan förstås i koncentriska cirklar: individ - familj - ethny - mänsklighet - andra arter. Denna position anser jag på det hela taget vara rimlig eftersom den beaktar intressen på många olika nivåer och förmår att ange riktlinjer för hur man kan växla mellan dem i olika skeden. Den är proriteringshierarkisk utan att vara statisk. Det är en position som även överensstämmer med antropocentrisk biocentrism. Salters blandetik är dels konsekvensetisk, mer precist utilitaristisk, och beaktar konsekvenser utifrån föreställningen om koncentriska cirklar. Dels är den rättighetsetisk, och beaktar mänskliga rättigheter både på individ- och gruppnivå, vars syfte är att tillgodose genetiska intressen. Jag uttalar mig inte om just den aspekten, men anser att individuella rättigheter främst bör vara negativa. Positiva rättigheter, som välfärd, kräver för mycket av både mänskligheten och planeten och är inte möjliga att uppfylla, inte minst på universell nivå (Frederick 2010). Däremot kan det vara rimligt att kräva specifika positiva rättigheter, till exempel sjukvård och skola, på partikulär nivå i ett visst sammanhang och vid ett visst tidsskede, till exempel i Sverige för svenska medborgare under det tidiga 2000-talet. Vissa väldigt grundlägggande negativa rättigheter, som inte kräver någon handling eller uppoffring (se Velasquez et al), är desto mer rimliga både på partikulär och universell nivå, även om det förefaller otroligt att dessa kommer att kunna uppfyllas alltid och överallt. Det finns empiriska bevis för att människan har potential till psykologisk egoism under många olika omständigheter, inte minst där resurser är knappa och det saknas välfungerande stat och ordningsmakt (Pinker 201l), och därför finns det skäl till att ta Thomas Hobbbes kontraktualism (se Tännsjö 2005) på allvar. Jag håller med om Tännsjös kritik av både kontraktualism och Robert Nozicks rättighetslära men likväl är dessa värda att beakta. Trots att jag överlag har en konsekvensetisk ansats, så bör inte konsekvensetik generellt vara överordnat lagar som understödjer äganderätt. Faktum är att äganderätten, trots brister, tycks vara pragmatisk och en förutsättning för ett bra och välfungerande samhälle. Att bortse från den kan föra med sig negativa konsekvenser.

Gällande pliktetik så håller jag generellt sett med både Alasdair Macintyre (1998) och Torbjörn Tännsjö (2005) om deras respektive kritik av denna. Det finns inga kategoriska imperativ, inga plikter som kan upphöjas till allmän lag, och vara absolut giltiga alltid och överallt. Däremot kan plikt-, liksom regeletik, vara en del av en moralisk repertoar och erbjuda många generella riktlinjer för både tänkande och handlande. Det är till exempel generellt sett fel att ljuga och tortera både djur och människor, och det är generellt sett ens plikt att vara punktlig och ansvarsfull. Ansvarsfullhet kan i sin tur anses vara en av många dygder, och trots att dygdetiken inte tycks erbjuda några distinkta handlingsalternativ (Tännjsö 2005) så är det viktigt att utveckla en stark karaktär och odla dygder som till exempel flit, mod, måttfullhet och ansvarsfullhet. Plikt- och dygdetik kompletterar därmed konsekvens- och rättighetsetik, och kan delvis hänga samman med både rättigheter och goda konsekvenser. En del dygdetiska verktyg får man av Platon (2000; 2001) och Aristoteles (2012), liksom bland andra Friedrich Nietzsche (1991; 1997) och Thomas L. Pangle (2011).

Om man delvis har en utilitaristisk position så bör man, utan att behöva hamna i komplexa metaetiska utläggningar, definiera vad goda konsekvenser är. Jag har hittills utgått från opreciserade begrepp, så som de förstås i väldigt allmänna termer, men när det gäller detta perspektiv bör man göra åtminstone några enklare distinktioner. Om man företräder en hedonistisk utilitarism (se Tännsjö 2005) så innebär goda konsekvenser det som ökar lycka eller välbefinnande (till exempel för så många människor som möjligt). Ibland särskiljs den hedonistiska lyckan från eudaimonia, som i stället handlar om att utveckla och förverkliga individens specifika disposition (Waterman et al 2008). Trots att även eudaimonia är relevant att beakta så inkluderar jag inte det som en central del av min blandetiska position. Vidare anser jag att avsaknad av lidande är viktigare som generellt strävansmål än maximering av lycka (eller för den delen nytta), fastän dessa två företeelser tenderar att gå hand i hand i många fall. Härvidlag är ataraxia - ett av epikurismens huvudbegrepp - relevant att beakta, men eftersom det likt eudaimonia är mer precist så har det en mindre central del av min blandetiska position, som är av mer övergripande karaktär.



[1] Ekocentrism förekommer också som term i dessa slags sammmanhang men jag använder emellertid biocentrism, förstått i en väldigt allmän mening, och som distinkt alternativ till antropocentrism, vilket innebär att människan är den mesta viktiga och värdefulla och att etik i stort sett enbart angår hennes angelägenheter.




Referenslista


Aristoteles. (2012). Den nikomachiska etiken.

Aristoteles (Aristotle). Politics.

Dalille, Boushra. (2011). "Environmental Ethics: Between Anthropocentrism and Ecocentrism".

Emmenegger, Susan. Tschentscher. (1994). "Taking Nature's Right Seriously: The Long Way to Biocentrism in Environmental Law".

Frederick, Danny. "Why Universal Welfare Rights are Impossible and What it Means". Politics, Philosophy & Economics, nummer 9:1, sidorna 428-445.

Macintyre, Alasdair. (1998). A Short History of Ethics.

Næss, Arne. Sessions, George. (1984). "Basic Principles of Deep Ecology".

Nietzsche, Friedrich. (1997). Beyond Good and Evil: Prelude to a Philosophy of the Future.

Nietzsche, Friedrick. (1991). Så talade Zarathustra.

Nolt, John. (2009). "Anthropocentrism and Egoism".

Pangle, Thomas L. (2011). "The Rhetorical Strategy Governing Aristotle’s Political Teaching". The Journal of Politics. 73, sidorna, 84-96.

Pinker, Steven. (2011). The Better Angels of our Nature: The Decline of Violence in History and its Causes.

Platon. Skrifter. Bok 1. (2000).

Platon. Skrifter. Bok 2. (2001).

Salter, Frank. (2007). On Genetic Interests: Family, Ethnicity, and Humanity in an Age of Mass Migration.

Stanford Encyclopedia om Epikuros.

Tännsjö, Torbjörn. (2005). Grundbok i normativ etik.

Velasquez, Manuel. Claire, Andre. Shanks, Thomas. J. Meyer, Michael. "Rights".

Waterman, Alan S. Schwartz, Seth. Conti, Regina. (2008). "The Implications of Two Concepts of Happiness (Hedonic Enjoyment and Eudaimonia) for the Increasing of Intrinsic Motivation".

Platon - Menon

Nomen nescio har tidigare översiktligt redogjort för två av Platons dialoger, Den mindre Hippias och Gorgias, och turen är nu kommen till Menon.

Menon är en av de mindre framträdande dialogerna, men behandlar likväl många av de epistemologiska, och i mindre mån etiska och ontologiska, aspekterna som även är framträdande i huvudverken. Influerad av "Approaching Plato: A Guide to the Early and Middle Dialogues" så har jag låtit sammanfatta innehållet och kontexten i följande delar:

Huvudämne: duglighet, och om den kan läras ut
Historisk plats och tidpunkt: 402 f.v.t., Aten, fast utan Sokrates som redan var avliden
Dialogdeltagare: Sokrates, Menon, Menons slav, Anytos

Sokrates använder återigen den dialektiska metoden för att fråga ut den välbärgade och relativt lärde Menon [1], och något senare hans slav, för att på så vis söka reda ut vad duglighet är och om det är möjligt att lära ut den. Menon har dock svårt att definiera vad duglighet är, åtminstone som ett enhetligt begrepp, och ändrar sig från att anse att duglighet är att styra över andra (även barn och kvinnor kan vara dugliga men de styr inte över andra). Härvidlag framträder också semantiska problem för duglighet tycks bara kunna förklaras med hjälp av andra dygder, som rättfärdighet och storslagenhet. Det finns ingen enhetlighet. Samma semantiska problem lever kvar då man skall försöka reda ut vad ett ord, i stort sett vilket som helst, betyder: man hamnar då inte sällan i cirkelbevis, då ett ord förklaras med hjälp av ett annat eller flera andra ord, som i sin tur förklaras med ett annat ord eller flera andra ord. Sokrates avvisar även Menons nästa definitionsförslag, att duglighet är att skaffa sig sådant som kunskap och rikedom, eftersom dessa goda företeelser kan skaffas på orättfärdiga sätt. Det är analogt med mod, förstått som ett slags blind djärvhet, eftersom det då inte är gott mod utan dåligt mod. Denna dygd måste på så vis kombineras med minst en annan dygd, nämligen klokhet.

Vidare diskuteras om duglighet kan läras ut eller om den inte kan läras ut - Menon anser nämligen att den i Aten välkände retorikern Gorgias inte bara vet vad den är utan att han också, som en följd av detta, vet hurdan den är och därmed kan lära ut den. I samband med detta diskuteras också om en företeelse är verklig kunskap om den som antas besitta kunskap inte är medveten om att det den tror är sant. Det måste finnas ett slags medvetet sinnelag, för att kunskap kan sägas vara - åtminstone under ett visst skede, ty människor kan glömma saker och ny kunskap kan utvinnas och kunskap är inte sällan tentativ - besutten eller innehas av någon. Det räcker dock inte att tro att man besitter kunskap, vilket Sokrates demonstrerar när han frågar ut Menons slav om geometriska figurer. Denne svarar nämligen fel vid några tillfällen på Sokrates frågor, i den blinda tron om att det han säger är rätt, och hamnar därför i aporia, ett tillstånd av förlägenhet. Sokrates liknas vid en darrocka av Anytos, som efter att stungit sina interlokutörer paralyserar dem. Dennes dialektiska metod är påfrestande för omgivningen, inte minst den karaktärssvage och otålige Anytos som har bjudit in Menon att ha som sin gäst och som ansluter en bit in i samtalet. De två sistnämnda visar överlag samma typ av brister.

Resonemanget snuddar även vid att duglighet inte kan läras ut eftersom den inte kan anses vara naturlig, för vore den naturlig så skulle barnen till duglighetens lärare kunna förstå duglighetens innebörd och alltid bete sig dugligt. Därför måste gudomlig visdom som ihågkoms genom den odödliga själen ges individen för att man ska kunna använda duglighet, kunskap och andra dygder på rätt sätt, så att det blir gott. Ur ett evolutionspsykologiskt och beteendegenetiskt perspektiv så skulle man dock i stället säga att vi inte föds med kunskap och en förmåga att alltid använda denna rätt, men att de allra flesta föds med (delvis olika) potential till både rätt och fel användning av denna, liksom vi föds med (delvis olika) potential till kunskapsinhämtning. Arv och miljö i samspel, sålunda. Det behövs ingen själ för att förklara detta, fastän en sådan ståndpunkt är svår att verkligen bevisa.

Menon är intressant läsning och påvisar vikten av den dialektiska metoden, som alltför sällan gör sig gällande i senmodernitetens tidevarv. Det visar också vikten av att tänka kritiskt och att inse kunskap som förefaller självklar sällan tycks vara det vid närmare anblick.





[1] Platon. (2001). Skrifter. Bok 2. Förlag: Atlantis. Övrigt: Övers., förord, noter: Jan Stolpe.






Relaterade blogginlägg
Platon - Den mindre Hippias
Platon - Gorgias

Relaterade texter
Approaching Plato: A Guide to the Early and Middle Dialogues
Johan Tralau recenserar Skrifter. Bok 2

Globaliseringsparadoxen - del 3

Nomen nescio har tidigare diskuterat kosmopolitism ur olika perspektiv (se nedan), och det gäller inte minst kulturella, ekonomiska och politiska sådana. Exempelvis har jag reflekterat kring i vilken utsträckning man kan anse sig vara kosmopolit och samtidigt vara för distinkta gränser, och dragit slutsatsen att det i en viss mening dels är en truism att anse sig vara kosmopolit eller världsmedborgare eftersom alla bor på samma jord och inga länder existerar eller utvecklas i vakuum. Dels att man kan vara både och, det vill säga vara för nationell identitet och nationella medborgarskap parallellt med att man tar del av det som resten av världen har att erbjuda, och detta genom till exempel resor. Även globaliseringen kan problematiseras på ett liknande sätt, och det gäller inte minst de ekonomiska dimensionerna.

Vad som dock kvarstår är den politiska och etiska konflikten mellan nationell demokrati och kosmopolitisk demokrati, eftersom demokrati med juridiska och territoriella gränser alltid innebär att den andre blir utestängd som ett politiskt subjekt ur den nationella demokratiska gemenskapen [1]. Varje stat som är organiserad på det viset - vilket merparten av världens stater de jure och de facto är - har sitt alldeles eget demos, och för varje vi finns det sålunda en mängd dem.

Dessa frågor har även diskuterats på bloggen Österifrån i inläggen "Globala mänskliga rättigheter vs folksuveränitet" och "Utmaningar mot medborgaren som grundbulten i den parlamentariska demokratin" och jag ämnar med viss koppling till dessa anknyta ämnet till den så kallade globaliseringsparadoxen.

I det senare gästinlägget diskuteras huruvida idén om mänskliga rättigheter i någon mån undergräver den nationella suveräniteten, och det enkla svaret på frågan torde vara ja. I viss utsträckning anser jag att detta är oproblematiskt och ser det som eftsträvansvärt att individens allra mest grundläggande negativa rättigheter tillgodoses på universell nivå, oavsett om medborgarskap innehas eller inte. Däremot är det orimligt att tillgodose icke-medborgares positiva rättigheter, till exempel välfärd. Faktum är att även ett land som Sverige kan få svårt att tillgodose medborgares välfärd, och det är i sin tur relaterat till migrationspolitiska beslut. Ju fler som delar på ändliga resurser, desto större är sannolikheten att de successivt tar slut.

Statsvetaren Ludvig Beckman, liksom Love Bonnier, diskuterar förvisso demokratiskt inflytande snarare än välfärd men grundproblematiken är densamma. Enligt deras synsätt bör alla som vistas inom Sveriges juridiska och territoriella gränser ses som politiska subjekt med samma rätt till demokratiskt inflytande. På lång sikt ska helst, enligt den senare, inga medborgarskap finnas, utan alla är världsmedborgare i den kosmopolitiska demokratin. Det är lite oklart vad till dess kan tänkas innebära - innan medborgarskapen hypotetiskt sett försvinner och människor följaktligen blir världsmedborgare - men från en politisk kosmopolits synsätt handlar det kanske om att undergräva statssuveräniteten och skillnaden mellan medborgare/icke-medborgare ytterligare, till exempel genom att inte avhysa illegala migranter ("papperslösa") från det statliga juridisk-geografiska territoriet.

Det paradoxala framträder dock även i ett hypotetiskt scenario då Sverige blir det första landet i modern tid utan distinkta juridiska medborgare. För om det inte finns medborgare så finns heller inget Sverige. Det finns inget att besluta om och inga att besluta för. I den mån det skulle finnas val i det framtida gränslösa Sverige - varför då inte låta alla världens medborgare rösta medelst e-post? Frågan är bara vem/vilka mejlen ska skickas till? En världsregering? Men om en sådan inte finns - och om Norge, Danmark, Schweiz, Surinam, Japan, Singapore, Taiwan, Botswana och alla de andra länderna bibehåller den suveräna statsdemokratin, den i vilken man skiljer mellan medborgare och icke-medborgare - hur mycket kosmopolitism finns då kvar? Sveriges nuvarande gränser är förvisso ganska vidsträckta men det är endast en begränsad landremsa som alla får ta del av och den politiska världsmedborgaren kan näppeligen nöja sig med det. Nej, det krävs nog en världsregering, ehuru Sverige kan fungera som ett slags spännande försökskanin under tiden.

Låt oss hoppas att detta akademiska luftslottsbyggande aldrig lämnar ritbordet.


[1] Mouffe, Chantal (red.). (1999). The Challenge of Carl Schmitt.


Relaterade blogginlägg
Så hotar det transnationella medborgarskapet
Den svenska kosmopolitismen som missriktat mindervärdeskomplex
Svenskar, svenskhet och etnokulturell hegemoni
Johan Lundberg och multikultirasismen
Johan Lundberg - några rätt och flera fel
Svenska "liberaler" gör bort sig

Var håller de politiskt inkorrekta hus?

Den ganska välkände DN-journalisten Viktor Barth-Kron introducerade begreppet blondinbellahögern för drygt ett år sedan och talade om detta och två andra kategorier som de lite yngre människorna kan tänkas tillhöra, som substitut för eller alternativ till den gradvis borttynande kultureliten (68-generationen som ockuperar stora delar av landets universitet och högskolor, liksom rikspolitiken och kvälls- och dagstidningspressen).

Blondinbellahögern är de som i regel röstar på Moderaterna, eller åtminstone, oavsett partitillhörighet eller politisk inriktning över huvud taget, har en dragning åt liberalism, konsumism, och socioekonomiskt och socialstatusmässigt självförverkligande. Det kulturella kapitalet spelar dock liten eller ingen roll för dess medlemmar, som för huvudstadens vidkommande i regel bor på Östermalm och i Vasastan.

Kulturvänsteranhängare är bokstavligt och/eller bildligt talat 68-generationens barn, och röstar på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet eller Melonpartiet, och kan rentav hylla kommunismpanegyriker. I ekonomiska frågor förspråkar de oftast vänsterförskjuten blandekonomi, och har för det mesta en konsumistisk livsstil. Det rör sig dock om en ganska specifik sorts konsumism, så som den ter sig på inte minst det senmoderna Södermalm, och där många av huvudstadens kulturvänstermedlemmar bor och huserar. Det ekonomiska kapitalet är mindre framträdande än för blondinbellahögerns medlemmar, till förmån för social och kulturell status, ofta med en moralistisk prägel.

Nu kommer vi till nästa fråga och inläggets själva huvudpoäng - var håller de politiskt inkorrekta, de som röstar på Sverigedemokraterna, eller rentav än mer radikalt nationalistiska partier, hus? Svaret är att de flesta finns på internet. Nog finns det politiskt inkorrekta som bor i Vasastan, på Östermalm och Södermalm, men deras existens gör sig gällande endast på den vida webben, ofta ej under eget namn. Är det så här i Schweiz, mån tro, att yngre konservativa och nationalister gömmer sig och endast finns som individer men inte som en uttalad (eller outtalad) grupp i den fysiska samhälleliga verkligheten? Jag hänger sällan i Bern eller Zürich men jag skulle inte tro det. Bortsett från när man är på väldigt distinkt vänsterterritorium eller i invandrartäta förorter så finns skäl till att vara vaksam. Annat är det i Sverige, där de politiskt inkorrekta än så länge är relativt få och kanske också till stor del håller till i mer rurala sammanhang och mindre orter.

I en demokrati som den svenska - eller schweiziska - så råder det dock ett mer eller mindre agonistiskt samhälls- och debattklimat, där olika grupperingar är politiska motståndare snarare än fiender i schmittsk mening (antagonister). Därmed kan man bli utestängd från olika politiska, eller snarare moraliska, in-/utgrupper, men oftast inte fysiskt attackerad för sina åsikter. I stället visar sig agonismen i att man exempelvis upphör att vara personliga vänner eller bekanta, tar avstånd från den andres värderingar, eller avslutar Facebookrelationen. Att vara politiskt inkorrekt innebär kanske att ha mer högt i tak, och acceptera åsiktspluralism inom den demokratiska agonismens ramar, men troligen har det att göra med just andelen. Först när de politiskt inkorrekta blir tillräckligt många kan de infiltrera huvudstadens favoritområden, alternativt skapa egna implicita territorier - fysiska sådana, inte Flashback - och in-/utgruppsmekanismer. Det är en del av en hegemonisk strävan för denna kategori yngre människor, och delmålet är att synas.

Ernest Hemingway - The Old Man and the Sea

En av modern tids allra kändaste och mest hyllade författare är amerikanen Ernest Hemingway (1899-1961). Efter att bland annat ha tillbringat några års tid i Paris tillsammans med makan Hadley Richardson tog den journalistiska karriären fart, främst i och med bidragen i kanadensiska dagstidningen Toronto Star, varefter författarkarriären inleddes 1923 med novellsamlingen Three Stories and Ten Poems. 1925-29 ses som de gyllene åren, och detta eftersom litterära höjdpunkter som In our Time (1925), The Sun Only Rises (1929), och A Farewell to Arms (1929) gavs ut under denna tidsperiod.

Kortromanen The Old man and the Sea (1952) bör därför ses som lite av en renässans för Hemingway. Den är skriven i Havanna och dess handling utspelar sig även i nära anslutning till den kubanska huvudstaden. I en maritim miljö centreras handlingen kring en äldre fiskare, en ung pojke, och en gigantisk spjutfisk. Trots att det är ett koncist alster utan skönjbara pretentioner så torde fisken och dess funktion i textsammanhanget ha ett slags symbolisk innebörd. Det är dock inte helt klart vad den kan tänkas representera och hur den rimligen kan förstås.

Inledningsvis byggs dock relationen mellan den gamle mannen och pojken upp, och först i ungefär dess andra hälft intensifieras det lugna berättandet något. Den gamle mannen hamnar nämligen alltför långt ut till havs, i Mexikanska golfen, och tvingas bland annat att konfronteras med glupska hajar som tar för sig av hans storfångst. Det blir, genom fisken, till en sorts existentiell kamp mellan den gamle mannen och havets antagonister:

They came in a pack and he could only see the lines in the water that their fins made and phosphoresence as they threw themselves on the fish. He clubbed at heads and heard the jaws chop and the shaking of the skiff as they took hold below. (...) One came, finally, against the head itself and he knew that it was over. He swung the tiller across the shark's head where the jaws were caught in the heaviness of the fish's head which would not tear. He swung it once and twice and again. He heard the tiller break and he lunged at the shark with the splintered butt. He felt it go in and knowing it was sharp he drove it in again. The shark let go and rolled away. That was the last shark of the pack that came. There was nothing more for them to eat.


The Old man and the Sea är en (sen)modern klassiker som verkligen bör läsas. Andra maritima klassiker som Nomen nescio kan rekommendera är Herman Melvilles Moby-Dick (1851) och Yukio Mishimas The Sound of Waves (1954).